Helgplaner?
Så vart det fredag. Och i helgen ska jag INTE jobba. (Big Like från mitt håll). Jag har alltså en nästan måste-fri helg att se fram emot. Jag har hållt på att städa min lägenhet i två dagar nu och det börjar kännas klart. Det är mycket att komma ikapp med efter att inte ha gjort något alls nästan på 4-5 veckor. Jag putsade fönstren sist. Det var slöseri med tid. Nu är de lika skitiga igen, men det får de vara för skaftet gick av på fönster-skur-skrap-grejen sist. Jag ska skaffa en ny och göra om det sen... någon annan gång... typ när jag har fått lite mer pengar i kassan ( = till hösten).
¨
Nu, idag, håller jag på att fixa till det sista i lägenheten och packar och har mig. Idag bär det av till pappa. Katterna ska få vara ensamma hemma till på söndag, bortsett från kattvakten som kommer och ser till dem imorgon och ger dem mat, vatten och kel. Ska bli roligt att träffa pappa. Han har verkligen sett fram emot att jag ska komma. Det märks så tydligt. "Nu är sängen bäddad så det är bara att du kommer!" (två veckor sedan), "Jag la i båten idag så vi kan puttra runt lite på sjön när du kommer!" (en vecka sedan) och "Det ska bli så roligt att du kommer. Vet du när?" fyra dagar sedan. I morse, kl 5 kom ett sms... "Jag möter dig på stationen när du kommer." Något annat hade jag inte väntat mig för det är ändå tre mil kvar när jag väl kliver av tåget. Men det är roligt att vara uppskattad.
¨
Så nu är allt packat, utom datorn och adaptern. Fyra går tåget, men tre beger jag mig hemmifrån. Tänkte vara i god td. Jag har kollat med kattvakten som kommer och kelar med missarna medan jag är borta. De klarar sig ju egenltigen till söndag med mat och vatten och så, men de blir nog lite ledsna om ingen kommer och klappar dem. Men det är ordnat så att en kattvakt kommer och klappar katter imorgon.
¨
Så vad jag ska göra i helgen? Jag ska troligen åka båt :-D, eventuellt ro båt. Det är vad jag vet än så länge. Eventuellt kommer storebror och säger hej en sväng imorgon. Och kanske kanske kommer syster och svåger en snappis på söndag förutsatt att jag inte hunnit åka hem ännu. Jag har inte köpt biljetten tillbaka än för SJ är dumma. Jag ska från Gbg till Örebro, då kan man ju tänka sig att det ska vara mest fördelaktigt att köpa en biljett från start till stopp, men ack så fel. Jag har köpt två biljetter, för SAMMA tåg (194) för att först åka till Skövde och sen vidare därifrån till Örebro. Genom att köpa två biljetter sparade jag hundra kronor. Helkorkat! Så jag väntar med att köpa hem-biljett till imorgon och eventuellt blir det en sista-minuten hem.
¨
Men nog om SJ och idiotin. Nu packar jag ner datorn och fixar det sista innan jag beger mig. Ha en toppenhelg!
¨
¨
¨
ps. i mitt kvarter slog rodondendron-buskarna ut inatt... Sommar!!! ds.
Oh..! Hi hi hi...
Jag duschade idag... det är inte det oväntade... Men jag rakade benen. Det händer inte varje gång, utan snarare en gång i veckan, kanske... Det är inte heller det oväntade som resulterade i titeln.
¨
Den oväntade... överraskande... trevliga... var att jag har vadmuskler!
¨
Det har jag iockförsig alltid haft, men nu syns de ju! Jag får liksom en stor, fast utbuktning när jag flexar. Tjockt från knät och ner till mitten på benet där det är stenhårt (muskel-hårt) och definerat. under det blir vaden smalare igen, men är fortfarande stenhård i flex. Kul.. :-P
¨
Peruneus longus heter visst muskeln som blivt stor... och Perineus brevis heter den nedanför som är långsmal och också stenhård...
¨
Eller ja.. helt stort och stenhårt kanske det inte är... Beror ju på vem man jämför sig med.
¨
Men det är kul ändå... det var ett tag sedan jag hittade nyckelbenen och det känns kul att hitta något nytt. Får se vad nästa upptäckt blir under det ständigt krympande fettlagret.
Centimetercheck - WOW!
Jag hade inte räknat med att det var så stor skillnad... men det var det tydligen!
Kan ju inte ha gått så dåligt trots allt då...
Går det så här när jag är omotiverad och ofokuserad så vill ni kanske inte att jag blir motiverad, fokuserad och att allt går som tänkt!?
Nu jävlar! Hittade jag lite mer motivation... 80 dagar kvar. Ni har haft tillräckligt med försprång nu. :-P
Städdag
Så var det snart sommar. Dagarna är lite ljusare lite längre och solen når sedan några månader tillbaka in genom mitt fönster på bottenvåningen. Huset framför är inte för högt för solen längre. Det är ju bra...
¨
Men med solen kommer all skit fram... Pollen... damm i luften blir synligt... lortiga fönsterrutor avslöjas. Så vad gör jag då? Jo jag städar. Jag har precis kört damsugaren varm för andra gången idag. Jag damsugar sängen.
¨
Det kan låga knäppt och knasigt... Varför i all världen ska man damsuga sängen? Om man är jag finns det två anledningar... Jag har två katter som gärna ligger i sängen och gosar med varandra, med mig, med täcket, med kudden, med lakanet! Då fastnar det massor av fälld päls i lakanet som sedan smittar av sig på allt i tvätten. Så när jag nu ska bädda om i sängen (det gör jag så klart oftare än när det blir vår och ljust och så) så passar jag på att dammsuga bort håret från lakanet.
¨
Men det finns en annan anledning... en anledning som angår alla... Vet du hur mycket Kvalster det finns i din madrass? Och vad värre är... hur mycket kvalsterBAJS det finns i den!? Äkligt! Genom att dammsuga madrassen och tvätta kuddar och täcken regelbundet får man liksom bort det värsta i alla fall. Och för att det inte ska bli så mycket har jag lärt mig att INTE bädda sängen... När man sover så svettas man lite och det blir lite fuktigt mellan madrass och täcke. Om man bäddar direkt när man går upp stannar fukten kvar och då trivs kvlastren. Kvaslter-anna ringer Kvalster-kalle och säger att det är fest hos henne och Kalle och alla andra polare Anna har kommer, de festar loss... äter hudavlagringar och hår och dricker sig fulla på svett och alla vet hur det kan gå när man är full.. man dricker lite för mycket och ligger lite oskyddat ibland och hoppsan så blev det massa nya kvalster.
¨
För att inte bjuda kvalstren på fest låter jag bli att bädda sängen. Jag låter sängen lufta sig istället. Och då kommer katterna lättare åt att gosa med madrassen och lakant och det fastnar mer päls där. Så jag dammsugar madrassen idag. Det är lite lätt ansträngande och svettigt, så jag ska inte bädda sängen sen heller ;-).
Reps och tunga Funderingar
Hur många reps krävs det för att man ska kunna säga att man kan ta en vikt?
¨
Igår gjorde jag två fullständiga latsningar på 79 kilo - min målvikt. Men fler än två reps blev det, men inte mer. Hade jag vilat en liten stund hade jag nog klarat iallafall en rep till.
¨
Idag testade jag, för skoj skull, att göra några armhävningar med fötterna i soffan och händerna på golvet. Det blev åtta stycken i nästan rak följd. Hade säkert kunnat göra fler om jag vilat lite och gjort några till... Och jag fick till riktigt djupa också... Jag som inte kunnat göra armhävningar sedan någonsin! Handlederna har liksom gått sönder av den typen av belastning och musklerna har varit för klena.
¨
Men nu går det alltså... typ... Men hur många reps ska man göra för att kunna säga att man kan ta en vikt? En? Fem?
Träningsvärk :-D
Snabbisen med coachen igår gav resultat och Axlarna är möra. Muskeln jag inte kommit åt i axel-press-maskinen. Muskeln som den maskinen är gjort för att mörda... äntligen har jag hittat den... :-D Nu skulle jag bara haft ett hantelsett hemma så jag kunnat köra axlarna hemma också och på så sätt mördat dem och byggt upp dem fortare.
¨
Utöver att njuta av träningsvärken spenderar jag dagen med att skriva synopsis för en "halv" b-uppsats (på 6 hp). Utöver det har jag en dag till mig... och när synopsisen är klar spenderar jag nog "min"-tiden med att städa lägenheten jag kallar hem. Dags att boka tvättid också och att köpa lite tågbiljetter och betala lite räkningar. Det är nog också sånt jag klämmer in på "min"-tiden sedan.
¨
Förövrigt vore det bra att veta hur ett synopsis ska se ut innan man börjar skriva ett, men det vet inte mina lärare... Så jag skriver i blindo och liksom "uppfinner" synopsis. :-P
Kontemplera mera...
Så kom dagen med Danska skrivet över sig med stora bokstäver. Jag viste hur det skulle gå redan innan väckarklockan ringde i morse. Har man inte tid eller ork att plugga på så ska det inte gå att klara proven. Jag var fullt medveten om att det inte skulle gå. Ändå blev jag så irriterad och besviken på mig själv och min dåliga prestation när jag väl gjort provet. Efter tio minuter hade jag svarat på allt jag kunde och sen var det ingen idé att sitta mer. Jag skulle knappast komma på något mer om jag inte läst något om det däringa mer-et. Läraren lät lite inponerad när hon viskade "Det var hurtigt" på danska.
¨
Jag hittade lite tid till MIG där.. Lite tid att göra något som är bra för bara mig! Den tiden spenderade jag på gymmet! Äntligen... Jag har inte tagit ut mig på gymmet på flera veckor, inte sedan jag var i Norge. Jag har ju cyklat och rört på mig i jobbet. Men gymmet... det var så skönt att få svettas och ta i lite. :-)
¨
Och där fanns ju coachen också... eller ett par coacher... Inte hon som håller i min tjockis-grupp men två andra. Men han som jag hade fösta mötet med och som liksom "äger" stället passade på att fråga fel frågor... eller rätt frågor, beroende på hur man ser det. Hur är läget? Ett snabbt svar vore ju Kanon! men det stämmer ju inte. Jag har ju berättat om hur det inte är riktigt helt okej just nu. Så svaret blev lite "sisodär"... och då kom så klart följdfrågan om vad som inte riktigt stämmer... vad som gör att det inte är självklart kanon.
¨
Det blev ett lite spontant möte om vad som funkar och inte. Just nu är det inte mycket som fungerar felfritt. Vi ändrar planen lite. Jag ska få byta pulverpåsarna jag har kvar mot färdigshakes. Jag tror att simpelheten i att bara ta en shake ur kylen, skaka lite och dricka den kan underlätta soppdrickandet lite. Just nu är det liksom lite kaos i mitt hem och att diska tre gånger om dagen för att jag inte har mer än en uppsättning tillagningsredskap. Det kanske kan underlätta diet-dicsiplin-bristen. Jag har irriterat mig lite över att jag är så grymt klen i baksidan av axlarna. Axelpressen är den enda maskin som jag gjort sänkning i medan jag har ökat i alla andra. Enligt coach-han är det inte så konstigt eftersom man använder den muskeln minst i vardagen. Men jag fick några nya övningar att lägga till för att stärka upp. Han trodde först att det berodde på att jag var för stram i bröstmusklerna med efter ett stretch-prov i ett hörn kom han fram till att det inte var problemet... Något överrörliga jag redan viste.
¨
Hans sista råd var att tänka i kvartar. Han har ju små-barn och driver ett eget företag, han borde veta hur det där med tidsbrist fungerar och hur man löser det... och hans råd är att tänka i kvartar för på en kvart hinner man alltid göra något om än inte allt. En kvart är inte så svår att hitta i sin vardag och det är ett bra sätt att utnytja dötiden som ibland uppstår mellan alla måsten. Sen fanns det tydligen inga måsten, bara möjligheter. Men det är jag inte helt övertygad om.
¨
Fundera över vad jag kan göra annorlunda... hur jag kan hitta mina kvartar... Var jag kan hitta dem... Att prioritera och känna av vad som är lämpligt att stoppa in i varje kvart.
¨
Men det känns skönt att få ha pratat av sig lite, om än vara lite, med coachen.. Men kvar återstår en om tenta, en b-uppsats med tillhörande synopsis, en salstenta, ett deltidsjobb, ett annalkande heltidsjobb och så var det det där med att få till det med dieten och träningen.
Pressen
Det är mycket nu...
¨
Hyresoro... hur ska jag klara hyran i juni och juli om jag inte jobbar april och maj och tjänar in pengar nog för den retroaktiva lönen som betalar förskottshyran sen? Jag måste ju jobba och tjäna pengar. Så någon helgvila har jag inte råd med.
¨
Studiero, vad är det? Just nu stressar jag in så mycket danska-kunskaper som möjligt inför en examination jag har i det om 12 timmar. Extersom jag släpade efter med norskan till i onsdags har jag inte varit i fas med danskan och eftersom jag jobbat hela helgen har det varit svårt att hitta tid och ro till att plugga under helgen som varit.
¨
Jag äter fel, jag tränar inte tillräckligt och mitt mål skuts framför mig. Jag ser det, jag vet att det finns där och jag vet att om jag bara.......... så är det inte så långt dit. Det är liksom den där moroten på fiskespöt som hänger precis utom räckvidd för mig.
¨
Det retar mig så att det inte finns någon tid kvar för mig att bara vara. Att all vaken tid just nu går åt till skola och jobb och transport däremellan. Det tröttar ut mig fysiskt och mentalt. Igår deckade jag totalt klockan 5 på eftermiddagen, sov till ett på natten, var vaken till tre, somnade igen och vaknade först 7 imorse. Sen snabbt iväg med Alingsås-pendeln för att plugga, snabbt därifrån tillbaka till gbg vid fyra för att hinna till jobbet. Jobba, hem och nu... nu har jag tagit min första lediga (vakna) timme sedan jag vet inte när. En timme jag egentligen inte har råd med.
¨
Jag har tre akademiska artiklar på Danska att läsa, memorera vilken som handlar om vad, skriven av vem. Och en bok (drengerne fra sankt Peteri) att läsa ut (jag är på sida 25ish av 170ish... Det kommer troligen att komma tematik-frågor på boken utifrån karaktärer som jag inte hunnit fram till ännu. URK!
¨
När jag är klar med den tentan imorgon är det bara hem och sadla om, för den 6e maj är det språkhistoria som gäller, men innan dess... redan den 28e ska jag ha skrivit en synopsis inför B-uppsatsen. En uppsats som jag ännu inte bestämt mig för vad jag ska skriva om.
¨
GAH!!! Ge mig 30 timmar per dygn! Snälla...
(Eller som jag sa till mina studiekamrater tidigare idag - jag skulle unte ha så mycket emot om Jesus bestämde sig för att komma tillbaka inatt och jag därmed inte behövde skriva någon dansk-prov imorgon.
Rädsla...
I det här sammanhanget jag bloggar i finns det två typer av rädslor. Den ena är vi troligen medvetna om. Rädslan för att misslyckas. Varför skulle jag lyckas? Jag är så långt från mitt mål. Det kommer krävas så mycket av mig, för mycket. Och ibland blir den rädslan så stor att vi inte försöker alls. Varför försöka om det ändå inte finns någon chans? FEL! Det finns alltid en chans, men först måste man börja. Chansen är att om man har 20 kilo övervikt, att man tappar iallafall 10. Och då är det bara 10 kvar nästa gång. Hälften av första gången. Förutsatt att man inte gått upp de där 10 kilona igen... och kanske lite till medan man väntat med nästa hälft.
¨
Det finns alltid en chans och den enda som bestämmer över rädslan för misslyckandet är du. Den enda som bestämmer när du är klar är du.
¨
Sen finns den där andra rädslan... den som kanske ingen nämner. Rädslan för att lyckas. När jag väl når mitt mål, hur ska jag kunna hålla det? Vad kommer jag att känna? Kommer jag att vara samma person sen? Om jag tappar alla mina 30 kilo överflödsfett, kommer jag verkligen att vara samma människa då? Troligen inte. Men vem kommer jag vara då? Vad händer om jag inte gillar den jag blivit? Den jag gjort mig själv till? Tänk om jag når mitt mål, men går upp allt igen?
¨
Där hittar ni mig. Jag har redan gått ner 25 kilo rent fett. Jag har fler kvar. Jag har totalt 15 kilo kvar att gå ner innan jag når min målvikt. Om jag bara tar mig själv i kragen och dietar som jag ska, som det var planerat, kan jag vara klar med det målet innan midsommar. Kanske innan 6:e juni också, om jag bara ansträngde mig lite mer. Jag gick ju trots allt ner 2,5 kilo i veckan i början. Men när jag väl är där börjar det riktigt hårda jobbet. Att hålla vikten. Jag tror att jag är så rädd för att misslyckas med det att jag samtidigt blir rädd för att lyckas med mitt första mål. Tänk om jag går upp igen?
¨
Jag står nästan still i vikt nu. Jag går långsamt ner lite hela tiden, men inte alls i samma takt som jag har gjort. Nu snittar jag väl på några hekto i veckan. Vilket fortfarande är i rätt riktning, men i den här takten tar det längre tid och det är ju relativt bra eftersom det skjuter upp det där att hålla vikten-problemet. Så länge jag inte nått vikten behöver jag inte hålla den.
¨
Jag skulle ju kunna byta program. Jag är inskriven på helfart sedan jag började, men har ju inte kört helfart på sex veckor. Jag har försökt komma igång med helfartsdietandet igen sedan tre veckor tillbaka, men inte riktigt lyckats. Jag säger att jag kör lite mitt eget race och tillåter mig själv att äta lite av det här och lite av det där och räknar lite försiktigt ut att jag fortfarande ligger på ett underskott och låter mig vara nöjd med det. Men jag är egentligen inte nöjd alls. Jag skulle vara nästan klar med dietandet nu, om jag bara inte brutit dieten när syrran kom på besök, eller om jag bara kommit tillbaka på dieten ordentligt efter Norge-resan.
¨
I ett kommande inlägg ska jag kontemplera det där med kläder. Jag vet inte när det blir av än, för jag har massa skolarbete att göra. Men funderandet pågår redan i huvudet, jag ska bara få ner det på datorn ockås.
Mamma
Min mamma... Om jag någonsin lyckas bli hälften av vad hon är när jag är i hennes ålder kommer jag kunna känna att det är en bra bedrift. Min mamma har inte mycket akademisk utbildning med sig, utan gick tvåårig gymnasielinje med dispens sista terminen för att hon redan jobbade så mycket att hon inte hann med alla lektioner. Min mamma flyttade runt mycket tills hon fyllde 17 och min mormor och morfar bestämde sig för att bo i en liten ort i Värmland för resten av sina liv. Innan dess hade de prövat Landskrona, Uddevalla, Jörlanda, Stenungsund (fast det kanske räknas som samma), Ytterby, Stockholm.. och mer vet jag inte så där på rak arm, men fler ställen är det säkert.
¨
Enligt både mamma och mormor hade mamma vänner oavsett var de bodde och min mamma är en mycket social och "likeabel" person. Hon anstränger sig, är ambitiös och kan massor. Man måste inte ha gått någon fanchy-panchy utbildning för att kunna saker och det har min mamma visat flera gånger om. Utan min mamma stannar kontoren (plural) där hon jobbar. Om hon är hemma och är sjuk bara två dagar skickas det ingen post från kontoren, svaras det inte i telefon och fakturering och bokföring hamnar långt efter.
¨
Men det är inte bara på kontoret hon är oumbärlig utan hon har också länge varit aktiv inom Lottakåren som sekreterare, kassör och ordförande (inte allt på en gång) och Inom Korpen (skreterare, kassör, ordförande i mer än en förrening åt gången) och för Reumatikerförbundet. Min mamma är en aktiv sådan och trots att hon röker har hennes läkare alltid varit imponerade över hennes rörlighet och kondition och hon har, fram tills nyligen, haft en hälsoålder långt under vad hon borde ha för sin ålder och för sin rökande livsstil.
¨
Min Mamma har inte haft det lätt i livet och efter år av samboskap i missär separerade hon (för det var hon som tillslut bestämde sig för att flytta) från pappa och livet som redan var tungt för henne blev ännu tyngre. Pappa var sjuk och ingen annan än hon ville se det. Mamma led ont av pappas utbrott och mådde i sin tur mycket dåligt stundvis. Nu lever min mamma med en annan man som är snäll och omtänksam. (Förstå mig rätt, Pappa är snäll och omtänksam han med, men då var han sjuk och inte så omtänksam om någon annan än sina barn).
¨
Min mamma är en kvinna med många järn i elden och som barn såg jag inte henne så mycket för när hon slutade sitt kontorsarbete var det alltid något styrelsemöte, medlemsmöte eller ett gympapass som behövde hållas. Min mamma har lett vattengympa för olika grupper sedan jättelänge tillbaka och har som mest haft 6 pass i veckan. Jag kunde som barn önska att jag hade en mamma som var hemma lite mer och som fanns där för mig lite mer. Hellre en lite fattigare mamma som såg mig och umgicks med mig, men så här i efterhand kan jag förstå att det kanske inte alltid var så lätt för henne att tampas med vardagen hemma för så länge man är sysselsatt behöver man inte känna efter så mycket.
¨
Min mamma vill så klart lika mycket som pappa att jag ska leva ett sunt och långt liv lycklig och fri från skador. Men jag tror att mamma är mer reserverad från att lägga press på någon annan än sig själv. Mamma vet att jag har haft det tungt i grundskolan och har väl kanske skunat mig från ytterligare press hemma. Hon lät mig duga som jag var, fet och lat. Hemmet fick liksom vara en fristad från den press som fanns i skolan. Hon lägger fortfarande ingen press på mig, men glädjs med mina framgångar.
¨
Jag frigjorde mig väldigt tidigt från mina föräldrar och var väldigt självständig redan som tidig tonåring. Jag släppte sällan någon in på mig och den som försökte ta sig in stötte jag bara bort, oavsett vem det var. Jag var Arg och Besviken på allt och alla; speciellt på mina föräldrar som jag tyckte gjort mig så mycket ont genom att gräla och bråka genom hela min uppväxt. Eftersom jag inte bodde med pappa var våran relation mer av en icke-relation som vi har haft möjlighet att reparera efteråt. Med mamma är det lite annorlunda. Vi sågs ändå varje dag oftast utan att säga något mer vettigt än "skicka smöret" till varandra. Vi bodde brevid varandra, inte med varandra. Och den skeva relationen har inte haft samma chans att läka än som min relation till pappa.
¨
Jag planerar en dag att visa båda mina föräldrar det jag skrivit och tänkt under min viktresa. Och jag vill att när min mamma läst så här långt ska veta att jag förstår hennes sida av myntet och att jag älskar henne för allt hon gjort för mig. För alla gånger hon trängde sig på och för alla gånger hon inte gjorde det. För all press hon lägger på mig att vara en bättre människa och för all press hon lät mig slippa.
Pappa
¨
Min Pappa... Han har det kanske inte så lätt och vet väl inte riktigt hur man gör för att visa sitt stöd och sin uppmuntran på annat sätt än att öppna plånboken och vifta med en peng. Så det var så han gjorde. Vi tillochmed skrev ett litet avtal som han tvingade mig att stoppa i plånboken. Men jag var som sagt inte tillräckligt motiverad att ta tag i det då och det gjorde fortfarande ont, trots gymnastens OK-stämpel. Så det gick inte så bra och 111 blev på två år (från Dealen till förra sommaren) 118,4. Nu har jag sedan 118,4 nått ner till 94,9 förra måndagen. Lita snabb huvudräkning ger 23,5 kilo.
¨
Mamma träffade jag på stan för typ fem veckor sedan och igen på Bodaborgskalaset för tre veckor sedan. Hon blev jätteglad av att se mig och se hur liten jag blivit. Men jag tror att pappas reaktion kommer toppa det. Jag ska unna mig att åka hem till pappa över valborg. Studenternas högtidshelg ska i Göteborg få firas utan den här studenten. Han har hoppats och önskat och peppat på det sätt han känt till från början. Och jag vet att han är stolt över mig. Han kan liksom inte riktigt dölja det i telefon. Jag pluggar och har bara två år kvar till min examen. Jag jobbar extra på helgerna och har lyckats få heltid över sommaren på samma ställe... OCH jag har ändrat mina mat- och motionsvanor HELT sedan sist vi sågs. Inte konstigt att han är stolt.. skulle jag med vara.. Jag ÄR det!!! Fast jag är inte klar än...
¨
Ända in i kaklet? HA! Hela vägen genom kaklet!!
Motion i aktion och tankar.
Jag kom mig så ut för att svettas lite. Aktiviteten bestod i att jogga, ungefär en kilometer, och sedan göra diverse cardio-övningar. Lite idioten, lite höga-knä-hopp, lite springa i sidled, lite spurt.. Sen lite benmuskel i form av squats och utfall...
¨
Jag kom ju på att jag bor granne med en idrottsanläggning med löparbanor. Banorna är sagda att rivas upp till fördel för nya läktare runt fotbollsplanen där, men än så länge finns de där och jag tänkte att det kanske borde vara tillåtet för allmänheten att jogga där.. och enligt forumtrådar jag hittade skulle det vara det om grindarna var öppna. Grindarna var stängda när jag cyklade förbi där idag i alla fall. Men då var klockan en hel del också. Ska se om jag får tummen ur att ringa och fråga de som förvaltar planen om hur det ligger till. Annars får jag hålla till på grusplanen.. Den ligger lite närmare hem, lär lite-lite mindre i omkrets och används flitigt som genväg av spårvagnspendlare. Men helt okej att jogga lite på och sånt.
¨
När jag var där kände jag att "åh vilken härlig kväll... vilken kanonplan det är här egentligen... den används säkert alldeles för lite.... Sånna hår brukade jag spela brännboll på när jag var liten..." tänkt och klart tycker jag att jag borde spela mer brännboll... för det har jag hittat en lämplig plats att vara... nu saknas bara boll, raket, utmärkt bana att springa och några att spela med så klart...
¨
Frivilliga bör bo i Göteborg.
Mental näring
Ja, det är en av de fyra ledstjärnorna inom xtravaganzas viktminskningsprogram. Inte för att det går så där jättebra med de andra ledstjärnorna just nu (God enerig, Mental träning, och Rörelseglädje)...
¨
Idag har jag givit mig själv massor med mental näring... riktigt njutit av syn, hörsel och känselintryck. Jag tog med mig mina skolpapper upp på berget och bara njöt. Där jag först hade tänkt sitta var det väldigt blåsigt och på andra sidan tänkte jag att det bara skulle vara skugga så jag tänkte att jag skulle gå ner igen men iallfall få mig en bra promenad på vägen. Men så kom jag runt på andra sidan (för att förlänga promenaden gjorde jag så) och där hittade jag en liten halvmåne med bänkar och en papperskorg som badade i solsken och fågelkvitter. Inte riktigt den utsikt jag velat ha, men det blåste inte så farligt.
¨
Där har jag suttit i tre timmar. Men till skillnad från igår var jag smart nog att smörja in mig med solskydd innan jag gick ut. Får se om det blir några ränder eller bränmärken idag. Gårdagens är härligt röda och varma i alla fall.
Bekini
Ja, en sån köpte jag för några år sedan.. en jättefin och röd en..
¨
Trosa i strlk 46 som blev för stor fort eftersom tyget liksom har en tendens att töja sig.
Av samma logik köpte jag överdel i 80 istället för 85 som var min egentliga storlek och tänkte att jag töjer ju ut den ändå... Expediten hade samma motivering.
¨
Det hände aldrig... jag försökte, men den var bara för obekväm. Nu passade jag på att prova den... slängde armarna bakom ryggen och knäppte och Voila! Den sitter som en smäck runtom... lite-lite stor i kupan, men det kan jag leva med. Så nu har jag en BH som passar... nu ska jag bara komma på vad för kläder jag har som går bra med den röda färgen under. :-P
Facebook och 100 dagar
Ja, jag är ju med där, i utmaningen om hundra dagar. Det har gått några dagar nu... rättare bestämt 11. Och det här är vad som har hänt hittills...
¨
Jag försöker peppa mig själv till att fortsätta med sopporna, och inte äta massa skit som jag inte ska ha, men det är svårt.
Jag försöker sålla alla "jag vill" så att jag bara har sånna som passar ihop kvar.
Jag har inte varit på gymmet sedan jag var på hotellet i Norge.
Jag har cyklat en mil om dagen sedan utmaningen började.
Jag har stått i valet och kvalet om att släppa på min anonymitet för att kunna få ta del av allt pepp och stöd som finns i hundra-dagar-gruppen på facebook.
Jag har önskat bättra på bloggens utseende och så, men jag är lite för lat och har lite för lite tid för att engagera mig i kodandet och pillandet.
¨
MAT
Jag äter lite pulversoppor. Någon dag här och där blir det tre soppor och inget annat. Precis som det ska vara. Andra dagar har det hittills blivit fel. Inför festen i lördags tillexempel viste jag att det skulle drickas vin, jag såg fram emot att dricka vin... För att magen inte skulle bli ilsken på mig och tycka det var för surt och så åt jag lite stekt ägg med kvarg och kaviar till innan festen. Under festen åt jag vad som fanns till mig - vilket var trevligt för värdinnan tillika kalasbarnet hade gjort special-mat till mig utan mjöl och socker.
¨
Sen har jag haft problem med sockerkänningar sedan min morbrors kalas för två veckor sedan. (Jävla marängtårta!) Jag har också varit sjuuuuuuukt sugen på chips och sånt skräp. Och sånt har jag också ätit. Men jag är ju smart... eller dum... för jag vet ju att det innehåller massa energi så jag kompenserar det genom att ta bort en soppa eller två och då får jag ju inte i mig den näring jag behöver, även om kaloriintaget stannat nere.
¨
MOTIVATION
Jag vill massor av saker.... jag gjorde en lista nyss... men jag tog bort den för den blev jättelång och allt var motsägelsefullt. Jag har ju motivationen att gå ner mer. Jag vet ju att jag vill det och beslutet är lika bergfast nu som det var för sex månader sedan.
¨
Men samtidigt har jag inte varit så här lätt och fett-lös sedan någonsin och jag vill litegrann hinna njuta av upplevelsen på vägen så att jag inte rätt vad det är står där, normalviktig, storlek 40-42 och inte har hunnit med mentalt. För även om jag inte tänkt mig själv som tjockis och min mentala bild av mig själv inte stämt överens med spegeln har vetskapen om spegelns sanningar alltid funnits där.
¨
Att gå in i en affär och kunna ta vadsomhelst från krokarna och prova känns skumt. Att inte behöva gå till det bakersta hörnet för att leta efter något med lämplig passform känns konstigt. Frigörande, men annorlunda. Och jag vill ju hänga med. Och så vill jag helst... egentligen... dricka vin och vara med på grillpremiären och äta säsongens första kulglass och massa sånt där. Men allra allra helst vill jag vara smal och slank och fortfarande stark... och helt nu.
¨
Och enda sättet att bli det är att anstränga mig för det kommer inte av sig själv.
¨
TRÄNING
Cykeln är framtagen och lagad och jag har sedan utmaningen började cyklat en mil per dag. Det är ju bra.. konditionen får sig en genomkörare, på en lämpligt vardagsnivå. Men det senaste jag såg av ett gym var i Norge. ¨
Jag måste liksom få till det där igen. Jag mår så himla bra efter att ha tagit ut mig på gymmet och att jag inte har varit dit är så himla elakt mot mig själv. Jag halkar efter i styrka, tappar tillochmed eftersom jag inte använder det jag tränat upp.
¨
Jag ska försöka hitta en träningspartner att träna med. Jag tror att det kan ge den där lilla extra kicken att komma rätt på banan igen.
¨
ANONYM + FACEBOOK-Grupp
Ja, det dök ju upp en sådan. Och snälla Åsa såg till att jag fick ta del av det. Men jag var ju inte en del så länge jag bara stod i ett hörn och tittade på medan alla andra peppade och uppmuntrade och utmanade varandra. Jag ville kliva fram och säga "här är jag... heja er och heja mig!" men då hade jag liksom lite grann tappat det där... anonymiteten... möjligheten att vara helt ärlig och perspnlig i bloggen.
¨
Jag finns ju på Facebook... jag har ju ett konto med namn och vänner och statusuppdateringar och allt sånt. Där är jag också privat och ärlig men det kan jag vara för att jag gjort alla mina inställningar sådana att bara vänner kan se och jag är bara vän med människor jag själv valt och som jag känner att jag vill vara vän med.
¨
Men nu har jag löst problemet... Jag skapade helt enkelt ett konto åt mitt blogg-jag också. Där är jag anonym, men öppen. Nu kan jag också hänga i gruppen och peppa och bli peppad.
¨
Bloggens utseende
Ja, det har äntligen dykt upp en liten profil i kanten. Den är klenare än vad jag vill att den ska vara. Jag skulle vilja ha mailadressen tillika google-talk kunde vara listat där... en "läs den här först"-knapp... ja... lite smått och gått som jag ser att alla andra bloggare har. Men jag har liksom inte hållt på med sånt sedan Lunarstorm... och nu har jag alldeles för lite tid att engagera till det.
¨
Om någon bara så där känner att "Ja, det är ju precis sånt jag älskar att pilla med och jag har några timmar över" är det fritt fram att hojta till... Jag kanske kan göra något i gentjänst.. men jag vet inte så där på rak arm vad jag har att erbjuda.
¨
¨
NU
Väntar jag bara på att mp3-spelaren ska ha laddat klart. Under tiden smörjer jag på lite förra-årets-datum-utgågna solskydd på armarna och i pannan och på näsan och benen och så där.. Sen ska jag ta med mig de norska glosorna upp på Ramberget och sätta mig mot någon klippvägg i solskenet och bara njuta... Måste man plugga kan man ju göra det samtidigt som man insuper massa mental njutning.
En dag - två mil.
Jag har inte varit på gymmet på ett tag. Det är ju lite klent av mig kan tyckas... men jag har faktiskt tänkt på det. En dag har jag tillochmed haft kläderna med mig utan att komma dit. Saken är den att jag tog fram cykeln för en tid sedan och har sedan dess cyklat till stan och hem... och jag är lite rädd... att jag ska vara för klen efter träningspasset för att orka cykla hem igen. Men nu jävlar finns det ingen ursäkt för mig mer!
¨
I helgen har världens bästa (äldre av två) morbror lagat min cykel och den har tre fungerande växlar och en fungerande broms. Jag måste alltså inte pumpa på uppför Götaälvbron i högsta växeln, eller pinna på som en galning med lägsta.
¨
Idag hade jag precis kommit hem och packat upp datorn ur ryggsäcken och så ringer en vännina till mig och undrar vad jag gör. Eftersom jag inte gör något speciellt tycker hon att jag ska komma och dricka te med henne i stan. Jag tycker att jag är trött efter att ha cyklat. Men jag blir övertalad att cykla till knutbunkten innan brofästet och planka över. Men väl där känner jag att "nej... det går så mycket fortare att bara ta den där jälva bron själv..." så jag pinnade på över. Sen trampade jag mig så klart hem igen.
¨
Så idag har jag alltså cyklat till stan och hem igen två gånger. Det blir bara sisodär två mil. Jag är trött, men mest i rumpan. Benen hade säkert klarat en mil till utan problem nu när jag har den där mittenväxeln att välja på ibland.
¨
Imorgon blir det inget gym. För i morgon blir det norska glosor. Men på Onsdag... då jävlar ska det mördas armar och rygg! Och när jag får lön ska jag köpa ny sadel till cykeln så det blir lite bekvämare att cykla på den.
¨
EDIT: får bli lite nya solskyddsprodukter också... har fått en finfin röd bränna på armar, ben och ansikte idag.
En bra fest, en bra dagen-efter.
Så var jag på fest i går. Jag drack massor av gott vin, åt massa god mat och åt INGET godis, INGA snaks och drack INGA sliskiga drinkar. När de andra åt hemgjord smörgåstårta fick jag en tallrick med LCHF-tänkt tårtfyllning... Inget bröd! Och när de andra åt tårta med marängbottnar och grädde med hallon mellan lagren fick jag en tallrik med hallon-grädde eller grädd-hallon. Inget socker... Kanonbra!
¨
Fast trots att jag höll mig till bra saker att äta drack jag ju som sagt massa vin och var väl så där trevligt sallongsberusad mellan någonting halv fyra-fem igår eftermiddag till någon gång 7 i morse. Sen är det svårt att avgöra för sedan dess har jag lullat vidare i tröttmans tecken.
¨
Kom hem 9-ish och somnade 10, väckted 12 av morbror som ringde och sa att han var på väg och var i Säve... Säve! Det är ju typ tio minuter bort bara! Jag upp som bara den, på med en behå och började panik-städ-plocka undan och rätt på saker och kom på att det kan ju vara bra om jag har byxor på mig också.. men jag hann städa klart för morbror tog vägen om Biltema och köpte en skiftnyckel till mig. Sen fixade jag hans jeansväst och han min cykel. Så Cykeln...
¨
Den där cykeln.... det har varit ett gnagade problem för mig sedan den gick sönder i höstas och bromsarna började bete sig skumt och jag var ju iväg med cykeln till Cykel-Åke här bort i kvartert. Han gjorde en snabb utvärdering och sa sen att "Tja, den är ju så gammal så det finns inga reservdelar till navet, så vi får byta hela hjulet, och däcken är orginal säger du, sedan 77, så vi ska nog bytat dem med... och slangarna... pyspunka... Ja... men 2000 ungefär." !?VA!? - Aldrig svarade jag. Idag petade morbror på den i kanske tio minuter och nu har den både fotbroms och alla växlar fungerar. I stället för en fotbroms som fungerar när den känner för det i låga hastigheter och tre växlar, fast med så liten vajer-marginal att de rätt vad det var bytte växel självt.
¨
Hursom.. jag ska iväg och jobba nu. Jag är inne på timme nummer-jag-tappade-räkningen-efter-30-Vaken. Jag tror kollegan får köra bilen idag... hehe... jag är inte i stånd till att göra det. Men nu blir det 2 timmar betald dagen-efter-promenad... :-D
Sommar-regn?
Ja, ni vet det där regnet som liksom kommer en lite lagom försommarvarm dag och tvättar rent luften från damm och pollen och som luktar så där speciellt och obeskrivbart...
¨
Känner du den? Lukten? Kan du minnas den?
¨
¨
¨
Jag gick genom ett sådant idag. Jo.. den 15:e april kom första försommarregnet i Gbg, om man frågar mig. Ett tunt, tunt, stilla drislande och droppande.
¨
¨
Jag vet inte riktigt vad det symboliserar för andra men för mig är det där med försommarregn väldigt symboliskt. Det tvättar världen... när snön och slasket försvunnit och överflödsvattnet sjunkit undan i brunnar och gräsmarker. Gräset blir renare, asfalten blir renare, LUFTEN blir renare. Livet blir lite renare.
¨
Det mörka, kalla, smutsiga, leriga, hemska suddas ut och när det lättat är luften renare och livet ser lite ljusare ut. Lite symboliskt ikväll ändå.
¨
Hemska saker händer men den här gången verkar det ha gått bra ändå. Vet ju egentligen ingenting och det är lätt att föreställa sig det allra värsta. Och vi känner ju inte varandra mer än vad som skrivs i bloggvärlden, men ändå är det så lätt att känna sympati och empati för drabbade.
¨
Kram till och bön för drabbade... (och en liten önskan om rättvisa)... Och önskar lite försommarregn över stockholm som kan hjälpa till att tvätta bort den mardröm som utspelat sig.
TENS-tankar
Jag är en sån där extremt överrörlig person och att stretcha är inte något som riktigt fungerar. Det är få muskelgrupper jag kommer åt ordentligt och sjukgymnasten har sagt till mig att om jag inte kan stretcha utan att det känns i lederna ska jag låta bli, eller göra så gott jag kan för att hitta en rörese som inte påfrestar lederna. Hittills har jag hittat några för höftböjarmusklerna (rump-utsida lår) och en för baksida lår fast mitt gym har inte vad jag behöver för att komma åt ändå.
¨
Jag får alltså utstå träningsvärk. Eller så äger man sig en TENS-maskin. Jag fick den egentligen av en gynekolog för massa år sedan för att hjälpa mig mot plågsamma menssmärtor efter att det inte riktigt fanns något lämpligt smärtlindrande. Den använde jag först flitigt till det, sen lånade jag ut den till en gravid vännina med foglossningar och som sen använde den vid sin förlossning. Nu har jag börjat fundera på att använda den på träningsömma muskler.
¨
TENS står för Transkutan Elektrisk NervStimulator. Den fungerar så att man har en fjärrkontroll-stor manick med lite sladdar från. I andra änden av sladdarna finns gel-plattor som man liksom klistrar på huden. Manicken skickar sedan elektrisitet från den ena plattan till den andra, genom hud och muskler och sånt. Det gör att musklerna lättare slappnar av.
¨
Om det har fungerat för mensvärk, foglossninsvärk och förlossningssmärtor kan det ju inte vara så far off att prova den på träningsvärk. Jag ska se om det går att maila med sjukgymnasten och se vad hon säger, men det får ske efter sömnbehovet åtgärdat. (det ska bara infinna sig först också)
googletalk
Jag sa ju att jag har en mailadress... nu är den kopplad till googletalk.
Vem är jag?
Ja, nu har ju bloggen levt ett tag och jag har börjat få några läsare... eller ja... typ fyra om dagen om man ska lita på statestiken. Sen är det ju bara sisodär hundra inlägg sedan början. Det kanske kan vara dags med en presentation av mig igen.
¨
Jag kallar mig Silverkanten och bloggar anonymt om min viktminskning för att kunna blogga personligt och ärligt utan att tänka på vem som läser det. De som känner mig väl kan säkert räkna ut vem som sitter bakom bokstäverna men de i min omgivning som jag har givit adressen till vet ändå vem jag är. Jag har en mailadress till bloggen och jag skulle kunna ha en kort beskrivning av mig på startsidan, om jag bara visste hur man byggde upp sidan så... eller iallafall hade tid och ambition att lära mig.
¨
Mailadressen är hursomhelst åkte silverkanten87(a)gmail.com
¨
Jag är en 23 år gammal tjej som sedan tre och ett halft år tillbaka är bosatt i Göteborg. Jag har varit överviktig sedan tidigt i grundskolan. Min övervikt kommer sig av att jag överkonsumerar. Som barn handlade det om portioner av mat som blev större och större och ett matra från föräldrar, morföräldrar och bamba-personal om att man ska äta upp vad man tar till sig/har fått på tallriken och vara glad för att man har fått det. Som vuxen lever så klart de där normerna om att äta upp det som ligger på tallriken kvar. Jag slutade ta stora portioner någon gång i gymnasiet men när det varit riktigt god man har ögat alltid varit hungrigare än magen och jag har ätit upp vad jag tagit till mig även om jag varit jättemätt redan tidigt.
¨
Till gymnasiebalen 2007 vägde jag 107 kilo. På hösten flyttade jag hemmifrån för deltidsjobb och efter 5 månader i storstan med väldigt lite pengar hade jag gått ner 18 kilo och vägde i januari 89 kilo. Sen i mars råkade jag och min dåvarande pojkvän ut för en skidinsident där jag skadade båda knäna och fick ta sjukledigt från mitt ganska aktiva jobb en tid. Pojkvännen kände sig ansvarig för olyckan och skämde bort mig med god mat, både hemlagat och utemat. Knäskadan gjorde mig inaktiv under ganska lång tid för att läkeprocessen skulle få ha sin gång. Och när jag nästa gång stod på en våg var det sommar och jag vägde 94 kilo. Jag tänkte att det skulle jag ta i tu med bara knäna slutat göra ont. Men det gjorde de aldrig, och jag tog aldrig tag i mina 94 kilo. Till hösten var siffrorna över hundra igen och jag slutade bry mig under en tid. Till jul vägde jag 108 kilo igen och jag slutade helt att tänka på det där med vikten eftersom det bara gav mig trubbel. Jag levde på, tränade lite och pluggade massor. Ursäkterna var många och livet liksom bara hände.
¨
Så i somras gifte sig min syster. Vi letade klänning till henne för ett år sedan nu och sen letade jag klänning till mig själv. Jag gick i affärer och hittade ingenting som satt som jag ville. Tillslut blev det att jag lånade en klänning av en vännina som hon formsytt efter sig själv. Vågen visade 118,4 kilo veckan innan syrrans brölopp. Det kändes riktigt illa. Under sommaren var det varmt och trevlig och jag levde i ett par halvlånga byxor. När det väl blev för kallt för dem under hösten gick och letade jeans på stan. Inget satt riktigt trevligt och min gamla storlek var så klart för liten. Nästa storlek satt fel och jag fick tillslut ge upp och köpa ett par byxer i storlek 50. Det är stor skillnad på att vara en storlek 46/48 och att vara en storlek 50. Då bestämde jag mig för att ändra mitt liv.
¨
I måndags var jag på möte i gen och vägde in på 94,9 kilo. Det känns bra att vara tillbaka där jag var för tre år sedan och det känns ännu bättre varje gång jag gör något som jag vet gjorde ont i knäna för bara ett år sedan och som inte känns alls idag. Vikten är en jättestor bidragare till att jag har haft så ont så länge och nu när vikten börjar komma tillbaka ner till hanterbara nivåer hänger knäna med bättre. Jag är nu mycket närmare det aktiva liv jag vill ha och så mycket längre bort från den handikappande övervikt jag haft. Jag har många kilon kvar innan jag är nere på en "normal" vikt men redan nu har jag uppnått så otroligt mycket.
¨
Jag skrattar regnet rakt i ansiktet!
Så kom den då, dagen det regnade lite. Ursäkterna var lätta att hitta:
Jag har ju ändå cyklat 5 dagar i rad, en dags vila på spårvagnen gör ju inget.
Det regnar och jag kommer bli blöt.
Datorn kan bli fuktskadad i ryggsäcken.
Jag kan bli blöt om fötterna.
Regnsbyxorna kanske inte passar ännu.
Regnjackan är inte helt regntät ändå.
Det är jobbigt när det droppar från cykelhjälmen ner i hårbotten.
¨
Allt det där tänkte jag igår. Jag tänkte också att jag faktiskt har ett 5-rese-kort till vagnen och att jag kan ju tjuvåka med det redo så om jag ser kontrolanter kan jag stämpla, och alltså fortfarande åka gratis och vara snål.
¨
Men imorse när jag vaknade och tittade ut tänkte jag "Det regnar ju faktiskt inte så mycket!"
¨
Så jag drog fram regnbyxorna ur garderoben och de passade. Regnjackan som jag haft sedan årskurs 5 i grundskolan (halva mitt liv) är inte jättetät längre men den var en gång i tiden tät nog för att seglas med så lite borde den ju fortfarande tåla tycker jag. Så på med allt det och iväg. Det var lite motigt när jag tog ut cykeln ur garaget, men så fort jag började trampa kändes allt helt plötsligt mycket lättare. Jag hade övervunnit undanflykterna!
Vad? Hur? Varför? För vem?
Vet du vad du ska göra? Har du bestämt dig? Det har jag!
Jag ska gå ner i vikt.
Jag ska lära mig att äta rätt och riktigt.
Jag ska lära mig att ta ansvar för vad jag äter.
Jag ska lära mig att göra aktiva val (kontrollerat fusk-relaterat).
Jag ska lära mig skillnaden mellan hungrig och sugen.
Jag ska skaffa mig en smidigare kropp.
Jag ska skaffa mig bättre koordination.
Jag ska förändra mitt liv!
¨
Från början hade jag ett luddigt, odefinerbart, abstrakt mål som jag känner att jag helt, eller delvis (abstrakt nog) uppnått. Jag hade inget tydligt VAD formulerat för mig. Vad vill jag uppnå? Det har jag nu definerat om vilket man kan läsa mer om i det HÄR inlägget.
¨
Vet du hur du ska göra?
Det gör ju de flesta...
Ät bättre.
Rör på dig mer.
Men det räcker inte alltid och det där med att veta hur man kan göra för att uppnå allt det där som man redan bestämt sig för kan ta tid att göra för att den där motivationen på burk inte finns och man väntar och väntar.
¨
Jag har redan pratat om mitt HUR men eftersom jag precis börjat om med min metod kan jag ta det igen.
Jag äter pulversoppor från xtravaganza. Det finns många smaker som allihop smakar långt bättre än de där nutrilette och naturdiet och de där. Jag anser att de mättar och ger mig de vitaminer och mineraler jag behöver. Man ska inte äta dem längre än tre veckor i sträck utan läkarbevakning.
Detta är en metod som fungerar för mig.
För att få tillgång till xtravaganzas produkter måste man vara medlem och ha ett avtal med dem. Avtalen tecknas på ett år åt gången, vilket är ganska lång tid. Men som sagt, detta funkar för mig.
Du måste hitta det som fungerar för dig!
Lås på om hur andra har gjort. Se vilka typer av uppoffringar du är beredd att göra. Lägg upp en plan för dina resultat och känn efter. Min metod ger snabba resultat på vågen och det peppar mig väldigt mycket. Andra metoder kanske ger långsamare resultat på vågen men snabbare på gymmet. Vilken tidsaspekt behöver du?
(och här vill jag ge en eloge till alla som klarar av att tappa bara något hekto i veckan, för det skulle göra mig sjukt besviken och känna att allt slit jag gör inte ger resultat, oavsett om de givit resultat på något annat sätt.)
¨
Varför? Varför ska jag utsätta mig för det här? Varför ska jag sitta i vecka ut och vecka in och äta tråkiga pulversoppor? Varför ska jag cykla till skolan istället för att ta vagnen? Varför ska jag göra alla de uppoffringar jag gör? Genom att svara på dessa frågor finner jag min motivation till att uppfylla mitt vad. Det räcker inte för mig att säga "för att det är bra för mig". Jag behöver mer än så.
¨
För att jag inte vill handikappas av min vikt
För att jag inte vill drabbas av viktrelaterade sjukdomar senare
För att jag vill känna mig attraktiv (hitta en man, pröva det där med att ha barn, leva ett långt liv ihop)
För att jag få mer energi och ork
För att jag vill inte vara för fet för karusellerna på Liseberg.
För att jag vill inte sitta med förslitningsskador i knän och vrister efter år av för tung belastning när jag blir gammal.
För att jag ska känna större samhörighet med min spegelbild.
För att få ett fysiskt jag som stämmer mer överens med mitt mentala jag.
¨
För vem? En jätteviktig fråga, oavsett vad det handlar om. Jag är så jävla bra på att hålla käft och låta andra hållas med sina behov. Andra har behov av att jag gör ditten och datten. Nu står jag inför en situation till helgen där en vän till mig har behovet av att se mig äta mat. För att hon fyller år kan jag tänka mig vissa uppoffringar för hennes skull. Ekonomiska i form av deltagande i present. Tidsmässigt i form av deltagande i festligheter. Men frågan är om jag måste uppoffra min sockerfria min viktnedgång och mina önskade resultat för att delta i festligheterna. Troligen inte. Om jag väljer att äta eller dricka något på lördag så är det för min skull. Inte för hennes. Inte för någon annans skull. Bara för att jag gjort det valet och för att det på något sätt gagnar mig.
¨
En del människor får en kick i röven av att bli förälder när de inser att de i den takt de håller på kommer vara svettiga, flåsiga, tråkiga föräldrar som tittar på medan barnen leker istället för att intragera med dem. Det är säkert en jättebra morot. Men jag, Silverkanten den 11 april 2011, har inga barn som motiverar mig. Jag har "bara" mig själv.
¨
En del (kanske flest tjejer) vill hålla sig slanka och "fina" för sin pojkvänns skull. Frågan är då vart deras självkänsla är. Om de gör det för någon Annan, vad händer då när denna Annan inte längre finns med i bilden?
¨
¨
Jag, runt 12 år gammal. För hennes skull gör jag det jag gör, ingen annan.
Som utlovat...
* Jämförande av första veckan nu mot första veckan i vintras.
* Hinder och möjligheter
*Ett mycket detaljerat MÅL, något jag vill uppnå med mina HUNDRA DAGAR.
¨
Jag lovade ju saker för något inlägg sedan... det hade jag ju redan skrivit och klippt ut och tänkte klistra in, men så tänkte jag mig inte riktigt för och gjorde en kopiering och då fanns ju inte det gamla kvar. Men iallafall...
¨
De där målen har jag ju formulerat redan i inlägget innan detta. (detta är för övrigt mitt hundrade inlägg sedan jag började blogga, grattis till mig).
^
Första veckan.
Förra gången gick det lätt, smidigt och grymt bra. Jag hade ingen mat i kylen, var fullständigt inställd på det och hade ätit allt det där jag skulle komma att sakna. Jag hade i flera veckor värmt upp mig mentalt på allt som skulle vara jobbigt och helt plötsligt var det inte alls så jobbigt som jag hade föreställt mig. Jag minns inget direkt sockersug eller något "ryck-i-kyskåpet"-känslor.
¨
Denna gången hade jag inte mentalt förberett mig på samma sätt. Jag tänker att det inte skulle bli så jobbigt, utan att det skulle vara lika lätt som sist. Att allt skulle flyta på hur smidigt som helst. Sicken blås jag gick på... Mitt mentala jag har verkligen lurat mig. Eftersom det var så lätt sist, jämfört med mina föreställningar, var det vad jag väntade mig nu. Helt plötsligt blev allt så mycket svårare än jag föreställt mig det. Jag har varit i affären och köpt godis tre gånger sedan jag kom hem. I Söndags var det chips och smågodis, och så hittade jag några kvarblivna buffalo-vingar i frysen sedan innan jag åkte till Norge, de kunde ju inte få ligga där. I tisdags var det choklad och i torsdags var det också smågodis, som varade till fredag också. Idag var jag på ÖB efter första arbetspasset. Jag gick förbi chipsen och tänkte "Åååhhh... vill ha...." sen skärpte jag till mig och tänke "*Äh! Du vill visst inte ha det för du vill gå ner i vikt!" och så kom jag hem utan chips.
¨
Det har alltså inte varit lika lätt nu den andra gången som det var den första gången. Jag hoppas jag kommer ihåg det här utifall jag får för mig att göra ett viktstopp till på vägen. Detta har också fått mig att tänka om lite inför nästa helg. Nästa helg har jag en kompis som firar att hon fyller 30... hon frågade mig med besvikelsen i rösten om jag inte kunde tänka mig att äta mat på hennes kalas, och skåla och fira med henne... Och ja sa att jag skulle väl kunna det då, för hennes skull. Men det är ju jättedumt... Hennes kalas blir ju inte bättre för att jag mår skit i tre dagar efteråt? Hennes kalas blir ju inte bättre för att jag äter saker jag inte vill ha? Så jag har sagt till henne att jag kanske kommer vara väldigt petig med VAD jag äter på kalaset... fast NU, idag, är jag tveksam till om jag vill äta något alls.
¨
¨
¨
Hinder och möjligheter. Ja, det har jag varit inne på förut... Men en av mina starkaste möjligheter just nu är det fina vädret i kombination med att jag är lite lagom snål. Spårvagnskortet gick ut i torsdags och sedan dess har jag tagit min trasiga cykel lite överallt. Det har hittills resulterat i lite drygt en mil om dagen. Så länge det inte regnar kommer jag troligen att förbli snål. Egentligen är jag en väldigt lat (eller bekväm) person av mig och det är ju mer bekvämt att åka vagn än att cykla, speciellt om det regnar.
¨
En annan hinder-möjlighet-relation ser jag i mina mål. De mål jag hade tidigare alltså... Jag ville bli starkare, smidigare och känna mig fysiskt kapabel. Det gör jag nu och därför började mina 79-kilo-mål att kännas lite onödiga och det sabbade min motivation. Nu har jag satt om mina mål och gjort dem mer konkreta. 79-kilo sitter kvar. Men jag har lagt till fettprocentangivelse och lite att-göra-grejer. Förhoppningsvis håller min envishet hela vägen och jag ger inte upp förrän de målen är uppnådda.
¨
En annan sådan relation har mest med tid att göra. Jag ligger, som jag sagt tidigare under helgen, efter med pluggandet. Det har visserligen också lite med motivationsbrist att göra. Men nu ska jag ju försöka komma ikapp med allt. Med vågen, målen, skolan, litteraturen... Och jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Jag har hur mycket som helst att läsa men är för det mesta trött och oengagerad just nu. Jag hoppas att sockerdimman ska lätta på riktigt snart så att inte bara suget släpper utan att hjärnan vaknar också. Men då är frågan: ska jag satsa all tid på att komma ikapp skolböckerna så kommer jag ha mindre tid till allt det andra jag vill göra... träna.... meditera över målen... Jag måste ta min omtenta, jag måste ta de två andra tentorna som är nu snart. Jag måste skriva min synopsis inför uppsatsen jag skriver i maj, jag måste hitta ett tillräkligt intressant men smalt ämne att skriva om. Jag måste så jävla mycket nu...
¨
Men möjlighet... det är soligt.. det är ljust länge om kvällarna. Idag cyklade jag hem från jobbet halv åtta och behövde inte oroa mig för att ha för lite lyse på cykeln (inget lyse alls faktiskt)... Två andra bra möjligheter är utmaningen och min coach från xtravaganza. Utmaningen är utmanande och peppande och coachen bryr sig om och lyssnar och hjälper mig anpassa mitt liv för att nå de mål jag sätter upp.
¨
En annan skön grej.. är mental näring. Det pratade jag och coachen om innan jag åkte till Norge. I Norge fick jag massor av mental näring... hur kan man annat med en sån här fantastisk utsikt från hotelrummet när man vaknade på morgonen?
Oj!
Jag fick helt plötsligt följande kommentar:
Åsa ([email protected]) om Yessssa:
Du har fått en blogg award, du ska berätta åtta saker vi inte visste om dig (såna som fortfarande håller dig anonym) och sedan skicka vidare till åtta personer.
De kurser du har nu låter riktigt intressanta. Vad kul att du hakar på utmaningen, du ligger i min bloggfeed nu så läser när jag är hemma och uppdaterar mig. Jättebra med all motion
Så... åtta saker ni (som läser bloggen) inte visste om mig...
¨
1: Jag har ofta musik på i öronen på vägen hem (det är inte hemlisen) och när ingen ser (eller hör) sjunger jag lite smått för mig själv. När jag kommer innanför lägenhetsdörren däremot tar jag i så högt jag kan.
¨
2: Jag säger ofta att jag ska läsa kurslitteratur, fast i själv verket brukar det sluta med att jag sover en timme på soffan och kommer helt oförberedd till alla föreläsninger, jämt. (just nu ligger jag efter med typ 300 sidor papper och 3 böcker).
¨
3: Jag är född och uppvuxen i värmland. Det är ioförsig ingen jättehemlighet, och inte för alla. Men jag har ingen direkt dialekt och därför avslöjas det inte så lätt när jag pratar med människor.
¨
4: Jag var kär i min mattelärare i åttan, jag tror det beror på att han tyckte att jag var smart.
¨
5: Jag vet hur man öppnar kakburkar, räkor i lake, godisburkar och sånt utan att bryta perforeringen.
¨
6: Jag är en notorisk know-it-all och mina mest besökta sidor är google och wikipedia. Jag läser mer på wikipedia än jag läser kurslitteratur och det jag läser på wikipedia sitter långt bättre och längre än det som står i kurslitteraturen.
¨
7: Jag tycker om att ha många bloggläsare, trots att jag hela tiden sagt att jag inte bryr mig så mycket utan skriver för min egen skull.
¨
8: Jag tycker om tvättstugor. Saker kommer in lortiga och kommer ut rena. Man kan stå där inne helt ifred i några timmar och lasta i, lasta ur, hänga upp, mangla, stryka, vika saker... och det blir så bra, jämt. (Men jag vill ändå inte tvätta dina grejer) ;-)
¨
¨
¨
Och så skulle man skicka vidare till åtta andra också ja... Jag fick ju denna awarden av Åsa, och hon har ju redan skrivit åtta grejer om sig... Och jag läser inte så många bloggar... så det blir svårt.
¨
Först: Lina för att hon är så jävla grymt stark och delar så generöst med sig av sin grymhet genom pepp och uppmuntran.
Sen: Monique för hennes fylliga blogg där hon tipsar om allt från häsloeftertänkta LCHF-recept till roliga fysiska aktiviteter.
Sen: Hillalilla. Hon skriver inte så mycket nu, vilket jag kan tycka är lite tråkigt. Men hon får awarden ändå.
Efter det: Honungspojkens mamma för hennes outtömliga kärlek och värme, för deras kamp mot det otänkbara.
Absolut till: Ketchupmamman för alla personliga skrattretare.
¨
Och jaa... sen tog de bloggar som jag läser eller känner till och som inte röjer min anonymitet slut... om man inte räknar Kissie, blondinbella, Anagina och alla de där andra kändisbloggare som jag inte följer varken i bloggvärlden eller annars. Och dem tänker jag inte ge någon award till, de får så gott om sånna ändå.
Medan jag väntade
Jag deltar i en hundra dagar lång tävling om livsföränding och har därigenom antagit uppmaningen om att skriva en motivationslista. Men först vill jag säga något om mig...
¨
Min motivation kommer definitivt inte gratis och jag har den senaste veckan letat efter den med ljus och lykta för att hitta den. I höstas, när jag fattade mitt beslut kom movitationen av att jag inte ville vara ensam tjockis. Jag ville inte bli den där som inte kunde vara med på allt roligt, jag ville inte vara den där som hellre stannar hemma för att det är för jobbigt att gå med på vad som än händer.
¨
Men nu orkar jag ju... jag orkar mer än de flesta jag känner. Jag har en bra kondition, den kan bli bättre, men jag orkar ändå mycket mer än vad jag trodde var möjligt med den vikt jag ändå har just nu. Jag är fysiskt stark och kan lyfta och bära och ha mig utan att jag går sönder. Jag bygger de muskler jag kommer att behöva för ett långt och skadefritt liv med relativt stor lätthet. Jag är fortfarande tjock, men jag orkar. Det som motivierade mig i höstas är åtgärdat. Jag måste hitta något annat som kan motivera mig ett tag. Jag behöver tydligare mål.
¨
Jag väntade länge sist på att hitta motivationen. Medan jag väntade gick jag upp från 89 till 118 kilo, det tog två år. Innan det hade jag ingen motivation, första gången jag gick ner i vikt bara hände det av sig själv. Jag vägde 108 kilo, flyttade hemmifrån, levde fattigt, jobbade som tidningsutdelare till fots och rätt vad det var kom jag hem till jul och vägde 89 kilo. Bara så där hade jag tappat 19 kilo. Det som gjorde att allt trillade tillbaka var nog att jag tappade allt det där utan motivationen att varken tappa eller bibehålla den vikt jag nått ner till. Jag blev kär, vi åt ute och inne och god mat i mängder. Jag slutade leva fattigt och jag vände knäna bakochfram och blev stillasittande.
¨
Hade jag bara haft motivationen då hade jag kanske slutat tröstäta när pojkvännen tröstmatade när knäna var trasiga. Hade jag bara satt stopp när vågen pekade på 95 kilo igen till sommaren. Hade jag bara haft motivationen till att inte bli så tjock igen... Vid 95 tänkte jag "fan, jag skulle ju inte hit igen... Aja, men inte över 100 i alla fall.. aldrig mer över 100 kilo igen. Men jag var inte motiverad nog att hålla mig under 100.
¨
Så här är nu min motivering för att forsätta... för att inte hamna över 100 igen... NÅGONSIN!! (förutsatt att jag aldrig blir gravid med tvillingar förståss, då kan man tänka sig att det blir lite tungt mot slutet)
¨
När jag är "klar" för den här gången... när minga hundra dagar är slut ska jag:
Ha ett body-fat-percent på UNDER 28%
Ha en total body mas på UNDER 79 kilo.
Kunna latsa min egen vikt i MINST 10reps*1set
Kunna jogga obehondrat 3 km på under 30 minuter.
Lämna in min balklänning från gymnasiet för att sys in. (bildbevis utlovas)
Ha en total body mas på UNDER 79 kilo.
Kunna latsa min egen vikt i MINST 10reps*1set
Kunna jogga obehondrat 3 km på under 30 minuter.
Lämna in min balklänning från gymnasiet för att sys in. (bildbevis utlovas)
Yessssa
Idag fungerar rutinerna, nästan, äntligen.
¨
upp nio, städa, äta soppa, jobba 11-13, Biltema, hem, mecka dator, klippa kompis-hår, äta soppa, jobba 18-20, polisen, hem, softa lite, snart sova.
¨
Jag har en soppa kvar att stoppa i mig för idag. Och idag är jag äntligen tillbaka i det där med att inte vara hungrig eller sugen på något. För en timme sedan tänkte jag "ska jag gå och prova den där pizzerian jag bor granne med?" sen tänkte jag "äsh... jag sitter bra här.. orka röra på mig mer idag.
¨
Dagens motion består av följande:
2,5 km cykel i hög hastighet
2h strosande
4ish km cykel i gemytlig takt.
2,5 km cyklande i halsbrytande hastighet (sen till jobbet)
2h rask promenad (var inte anfådd, men knäna håller inte för högre hastighet)
1,5 km cyklande, 1 km långsam promenad.
¨
Jag har ingen aning om hur många kalorier det har bränt, men jag är säker på att det är fler än de 330-340 kcal jag hittills idag fått i mig. :-D
¨
Nu ska jag se till att blanda till och äta upp den sista soppan för idag och sedan klättra upp i min säng och sova. Jag är trött i varenda del av mitt jag.
hektiska tider
Vad blir det lidet? Dag 5? kankse....
¨
Jag har lite mer att göra än vad jag egentligen har engagemang till. Det ligger tre böcker på golvet bredvid soffan som jag sitter i, sen har jag en bunt papper på lite drygt 300 sidor som ska läsas, förstås och ge mig kunskap till att klara tre tentor inom de närmsta tre veckorna. (Norska(språkutveckling och sånt), Danska(skriftspråk, talspråk och förståelse) och Nordisk gannspråkhistoria).
¨
Om drygt en timme ska jag till jobbet, på rasten kommer en kompis hem till mig och vi ska damma ur datorn. Fläkten började låta lite skumt för några dagar sedan, så vi ska öppna undersidan och med hjälp av luft på burk försöka renska fläkten och alla kringutrymmen på katthår och annat dam som kan ha sugits in där det senaste året. Brukligt är att man får hjälp genom att muta med mat. Nu har jag ingen mat hemma... Får se hur vi kommer fram till att lösa det där.
¨
Efter datorfixandet är det tillbaka till jobbet som gäller. Imorgon är det jobb som gäller. Någon gång ska jag hinna städa också, helst innan dator-doktor-kompisen kommer sen. Så det ska jag göra när jag skrivit klar, innan jag drar till jobbet nu på morgonen. Massor som ska göras, så lite tid att göra det på... Dags att beordra mig själv till mindre bloggskrivande.
¨
I nästa inlägg:
* Jämförande av första veckan nu mot första veckan i vintras.
* Hinder och möjligheter
*Ett mycket detaljerat MÅL, något jag vill uppnå med mina HUNDRA DAGAR.
Dag 3.2
Today I feel it!
¨
Ska snart packa ner dator och ett ton papper i ryggsäcken. Cykla eller spårvagn? En kompromiss... Cykla till knutpunkten, vagn till fastlandet. Cykla hela vägen får bli en dag när det inte blåser mellan 15 och 23 sekundmeter sidvind över broa.
¨
Kanske ta med träningskläder också... så här nu när jag ändå har ångan uppe...? .... Hum.... ja... varför inte!?
¨
Det känns gött när det känns så här när man vaknar!
Snart så
Då var dagens alla intag gjorda. Soppsmakerna som intagits är:
Grönsan - fortfarande riktigt okej smak.
Aprikos - fortfarande riktigt klen i smaken, smakar visserligen aprikos men är lite av en besvikelse.
Choklad - fortfarande en av de som är lättast att få ner.
¨
Dagens pillercoctail är också intaget. Just nu består pillerkombon av 9 tabletter.
6 omega-3
2 Glucosine
1 zyrlex
¨
Nu ska jag kunna tänka, cykla och andas hela morgondagen.
¨
Jag har ännu inte fått tummen riktigt ur med fotona jag tog tidigare idag, men det kommer så snart det rör sig lite mindre i huvudet.
¨
Imorgon ska det blåsa väldigt här i GBG. Men det ska bli soligt och flera plusgrader. Detta väder sammanfaller med att mitt västtrafikkort går ut. Frågan är då om man ska ta det soliga mildvädret till fånga och cykla till stan eller om man ska ta blåsten tillsammans med de sedan tidigt dåliga bromsarna som en god ursäkt till att inte cykla. Jag sover på saken.
¨
Jag har ont i huvudet... eventuellt kommer sovandet på saken kräva ett piller till - Ibeprofen. Får se hur det utvecklar sig den närmsta halvtimmen.
utmaning-förberedelser-dag2-stuff
Dag 2, jag är fortfarande ganska omotiverad egentligen, men som sagt - Fake it til you feel it. Igår blev det bara två soppor. Istället för den tredje blev det en mcdonaldsburkare utan bröd och till kvällsmål en hel 200gram marabou frukt och nötter. Jag hade den inte hemma, men det hindrade mig inte. Jag köpte den, jag åt den, jag skulle kunna känna skam och skulld och misslyckande. Det gör jag säkert också om jag känner efter. Och jag vet att jag egentigen inte mår bättre eller hittar mer motivation genom att äta två hekto choklad. Felet låg i att jag hade medel, möjlighet och tillfälle. Passerade affären på cykeln, hade pengar i fickan, hade inte brottom eller behövde stå till svars mot någon annan för om jag köpte den. Så jag gjorde det, cyklade hem, bokade tvättid och satte mig i soffan och åt upp hela kakan ganska snabbt. Lärdom: Ha inte pengar i fickan, cykla inte vägen förbi en affär... Ring och tjata om mobiltelefonen/mp3-spelaren med all den där motiverande musiken i så att jag har något att distrahera sockersuget med. Allternativt - stanna hemma tills det värsta sockersuget går över.
¨
Idag kommer första soppan först nu. Jag har känt mig hungrig ett tag, men mer lat än hunger har gjort att det inte blivit av förrän nu. Innan hungern blev överhängande tog jag formbilder inför utmaningen. Nu ska det klippas och klistras lite i paint så att bakgrunden blir enfärgan och så ska jag blurra lite detaljer (som huvud) för att kunna behålla anonymiteten inför en eventuell postning. Men innan jag kan lägga till dem i handlingarna till utmaningen ska jag ta och leta upp måttbandet och mäta lite här och där på min krympande kropp. Jag tittade lite på bilderna förut och tänkte lite snabbt "och detta är hur jag ser ut efter att jag redan tappat nästan 20 kilo!?" och känner lite, lite mer motivation av bara det. Jag ser ju egentligen inte till hur jag ser ut utan hur jag mår och fysiskt är jag starkare, smidigare och mer uthållig nu än jag varit på många, många år (sedan jag var barn), men mentalt mår jag piss. Jag vet egentligen inte vad mentalpissigheten beror på och därför har jag svårt för att ändra på den, men det går väl över... det har det ju gjort alla gånger hittills.
Utmaningen
Dag 1, lite mer
Det går inte så bra det här. Hjärnan är helt låst i sockertänket och även om jag inte ångrar tårtätandet på morbrors kalas känner jag av de neggativa effekterna av sockret. Jag förstår inte att det var så lätt i vintras och att det är så svårt nu. I vintras hade jag ätit massa godis och äckel innan jag började, nu hade jag gjort det igen. Men då var jag mer motiverad än jag är nu.
¨
Motivationsbristen... vad beror den på?
Jag tror att det kan ha med plånboken att göra. Jag köpte en dyr present till syrran, men som jag vet att hon både kan ha nytta och glädje av. Helt klart värt varenda krona om det får henne att må lite bättre och hitta en större motivation för att göra något om dagarna. Men det tog lite hårt och det ovanpå tandläkare, skoköp och lite annat har tagit mycket hårt på min ihopsamlade buffert och jag är besviken på mig själv för att jag låtit pengarna rinna ifrån mig så, fast samtidigt har jag svårt att se hur jag skulle kunna gjort det annorlunda på något sätt.
¨
Som jag sa igår, eller var det imorse, kommer nästa bit att kosta pengar eftersom jag inte längre har några kläder som passar ordentligt. Framförallt när det gäller bh. Om inte bh-n sitter rätt ger den inte rätt stöd och biddrar till att inget annat riktigt passar heller. Oavsett vad jag har för topp som egentligen skulle kunna passa helt okej fortfarande så ser det fult ut eftersom att bh-n är för stor och kanten syns jätteväl eftersom jag inte fyller ut dem ordentligt längre. Efterlyses: Bra, billiga modeller i strl. 80E. Alla tips är välkomna.
¨
För att uppa min motivation lite har jag idag antagit en utmaning. Tävlingsdetaljer finns här och det är fina Lina och Robine som håller i tävlingen. Jag ska bara lösa det där med att ta formbilder nu... Frågan är: Självutlösare? Spegel? Hur gör man när man är själv och har helt kassa förhållanden i sin lägenhet? Ska lösa det där praktiskta bara...
Dag 1, igen.
Idag kör vi.. jag har slut på mat i frysen och skafferiet, så det finns inget där att småäta när jag får för mig att gå dit och titta efter. Jag börjar även denna gång med svamp, och så här efter att inte ha ätit den på en månad nästan smakar den helt okej igen. Inte så som jag kände i början med "Wow-smakar det så här kommer det inte bli några problem!" utan snarare "ja, men nu tyckte jag ju om den igen, i alla fall tillräckligt för att svälja hela soppan".
¨
Idag hade jag goda ambitioner för att åka till skolan i tid och gå på förmiddagsföreläsningen. Men det sket sig när jag vaknade och kände att jag behövde sova mer. Så jag ställde om klockan två timmar och sov lite mer. Jag är inte lika öm i halsen idag och huvudet känns lite mindre tjockt. Bihålorna är fortfarande slemmiga och svullna, men det kan bero lika mycket på att det är vår som att jag är förkyld.
¨
Nu ska jag svälja det sista av soppan sen ska jag bestämma mig för om det är cykelpremiär för mig i dag eller om det får vänta en stund till. Det känns som att det blir vagnen idag, men jag ska känna efter riktigt ordentligt i kroppen och se om den inte är iallafall lite sugen på att cykla till stad idag. I stan ska jag lämna trasig smart-telefon på reparation och möta studiegruppen för grupparbete. Jag har inte varit sjuk nog att låta dem göra allt jobb utan mig... dessutom är jag väldgt sugen på att se hur moviemaker fungerar.
¨
Humöret och motivationen är inte direkt på topp just nu, men I'll fake it, til I feel it.
Back on track?
Tillbaka i Sverige efter en fartfylld vecka utan många pauser för vila och reflektion. Fem lärorika dagar i norge, en dag på Bodaborg i Karlskoga och en bilresa med jamande katter senare har jag idag spenderat hela min tid till att bara sitta i soffan och känna hur jag vilat mig iform och känner mig rastlös och vill ta tag i nya saker.
¨
Idag var det tentamen i skolan som avslut på de tre veckorna med norska på schemat. Jag missade det för har ont i halsen och huvudet och har haft svulna halsmandlar sedan Bodaborg-vistelsen i lördags. Jag tog en titt i kalendern och såg att senast jag hade en måste-fri dag var 4:e mars, och att nästa skulle komma först den 18:e april, men att det händer i samband med att jag ska ha en tenta veckan efter. Om jag inte vilade mig nu skulle de onda halsmandlarna kanske utvecklas till något hemskt, som halsfluss, och resultera i tre-fyra dagars hemmasittande. Genom att vila idag kanske, förhoppningsvis, jag slipper allt det där.
¨
Som de få läsare jag har kanske inser efter lite snabb huvudräkning har jag för första dagen på en månad gjort ingenting i en hel dag, och har några dagar med måsten att se fram emot innan nästa "ingen-ting-dag" kommer. Jag har därmed inte prioriterat bråk med stationär dator för att flytta alla Norge-foton från kameran till laptopen. Jag har en intern kortläsare för CF i den stationära, men ingen varken intern eller extern till laptopen som tar CF. Så det får vänta till någon annan gång.
¨
Idag hade jag tänkt börja med sopporna igen, men det kom sig inte riktigt för. Jag hade lite smått och plock i kylen att göra mig av med och nu när det är slut finns det inget annat än sopporna att äta, så nästa gång jag blir hungrig är det soppa som gäller. Jag tror det tar emot lite för att jag vet att nästa viktplatå kommer att kosta pengar. Jag har idag två bh-ar som nästan-passar, men de är egentligen för stora redan, alla byxor jag har är ett nummer för stora... Min sport-bh som inte alls är varken gammal eller sliten ger inte längre det stöd jag behöver i alla situationer. Om sisodär 5-10 kilo kommer jag behöva nya kläder för jag kommer inte att ha något kvar som jag kan använda. Om någon har en säck med kläder i strl. 44 tar jag gärna emot... 42 vore inte helt fel heller, för där är jag inom ett par veckor, om jag bara hamnar Back on track med programmet igen.
