Silverkanten

* Jämförande av första veckan nu mot första veckan i vintras.

* Hinder och möjligheter

*Ett mycket detaljerat MÅL, något jag vill uppnå med mina HUNDRA DAGAR.

¨

Jag lovade ju saker för något inlägg sedan... det hade jag ju redan skrivit och klippt ut och tänkte klistra in, men så tänkte jag mig inte riktigt för och gjorde en kopiering och då fanns ju inte det gamla kvar. Men iallafall...

¨

De där målen har jag ju formulerat redan i inlägget innan detta. (detta är för övrigt mitt hundrade inlägg sedan jag började blogga, grattis till mig).

^

Första veckan.

Förra gången gick det lätt, smidigt och grymt bra. Jag hade ingen mat i kylen, var fullständigt inställd på det och hade ätit allt det där jag skulle komma att sakna. Jag hade i flera veckor värmt upp mig mentalt på allt som skulle vara jobbigt och helt plötsligt var det inte alls så jobbigt som jag hade föreställt mig. Jag minns inget direkt sockersug eller något "ryck-i-kyskåpet"-känslor.

¨

Denna gången hade jag inte mentalt förberett mig på samma sätt. Jag tänker att det inte skulle bli så jobbigt, utan att det skulle vara lika lätt som sist. Att allt skulle flyta på hur smidigt som helst. Sicken blås jag gick på... Mitt mentala jag har verkligen lurat mig. Eftersom det var så lätt sist, jämfört med mina föreställningar, var det vad jag väntade mig nu. Helt plötsligt blev allt så mycket svårare än jag föreställt mig det. Jag har varit i affären och köpt godis tre gånger sedan jag kom hem. I Söndags var det chips och smågodis, och så hittade jag några kvarblivna buffalo-vingar i frysen sedan innan jag åkte till Norge, de kunde ju inte få ligga där. I tisdags var det choklad och i torsdags var det också smågodis, som varade till fredag också. Idag var jag på ÖB efter första arbetspasset. Jag gick förbi chipsen och tänkte "Åååhhh... vill ha...." sen skärpte jag till mig och tänke "*Äh! Du vill visst inte ha det för du vill gå ner i vikt!" och så kom jag hem utan chips.

¨

Det har alltså inte varit lika lätt nu den andra gången som det var den första gången. Jag hoppas jag kommer ihåg det här utifall jag får för mig att göra ett viktstopp till på vägen. Detta har också fått mig att tänka om lite inför nästa helg. Nästa helg har jag en kompis som firar att hon fyller 30... hon frågade mig med besvikelsen i rösten om jag inte kunde tänka mig att äta mat på hennes kalas, och skåla och fira med henne... Och ja sa att jag skulle väl kunna det då, för hennes skull. Men det är ju jättedumt... Hennes kalas blir ju inte bättre för att jag mår skit i tre dagar efteråt? Hennes kalas blir ju inte bättre för att jag äter saker jag inte vill ha? Så jag har sagt till henne att jag kanske kommer vara väldigt petig med VAD jag äter på kalaset... fast NU, idag, är jag tveksam till om jag vill äta något alls.

¨

¨

¨

Hinder och möjligheter. Ja, det har jag varit inne på förut... Men en av mina starkaste möjligheter just nu är det fina vädret i kombination med att jag är lite lagom snål. Spårvagnskortet gick ut i torsdags och sedan dess har jag tagit min trasiga cykel lite överallt. Det har hittills resulterat i lite drygt en mil om dagen. Så länge det inte regnar kommer jag troligen att förbli snål. Egentligen är jag en väldigt lat (eller bekväm) person av mig och det är ju mer bekvämt att åka vagn än att cykla, speciellt om det regnar.

¨

En annan hinder-möjlighet-relation ser jag i mina mål. De mål jag hade tidigare alltså... Jag ville bli starkare, smidigare och känna mig fysiskt kapabel. Det gör jag nu och därför började mina 79-kilo-mål att kännas lite onödiga och det sabbade min motivation. Nu har jag satt om mina mål och gjort dem mer konkreta. 79-kilo sitter kvar. Men jag har lagt till fettprocentangivelse och lite att-göra-grejer. Förhoppningsvis håller min envishet hela vägen och jag ger inte upp förrän de målen är uppnådda.

¨

En annan sådan relation har mest med tid att göra. Jag ligger, som jag sagt tidigare under helgen, efter med pluggandet. Det har visserligen också lite med motivationsbrist att göra. Men nu ska jag ju försöka komma ikapp med allt. Med vågen, målen, skolan, litteraturen... Och jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Jag har hur mycket som helst att läsa men är för det mesta trött och oengagerad just nu. Jag hoppas att sockerdimman ska lätta på riktigt snart så att inte bara suget släpper utan att hjärnan vaknar också. Men då är frågan: ska jag satsa all tid på att komma ikapp skolböckerna så kommer jag ha mindre tid till allt det andra jag vill göra... träna.... meditera över målen... Jag måste ta min omtenta, jag måste ta de två andra tentorna som är nu snart. Jag måste skriva min synopsis inför uppsatsen jag skriver i maj, jag måste hitta ett tillräkligt intressant men smalt ämne att skriva om. Jag måste så jävla mycket nu...

¨

Men möjlighet... det är soligt.. det är ljust länge om kvällarna. Idag cyklade jag hem från jobbet halv åtta och behövde inte oroa mig för att ha för lite lyse på cykeln (inget lyse alls faktiskt)... Två andra bra möjligheter är utmaningen och min coach från xtravaganza. Utmaningen är utmanande och peppande och coachen bryr sig om och lyssnar och hjälper mig anpassa mitt liv för att nå de mål jag sätter upp.

¨

En annan skön grej.. är mental näring. Det pratade jag och coachen om innan jag åkte till Norge. I Norge fick jag massor av mental näring... hur kan man annat med en sån här fantastisk utsikt från hotelrummet när man vaknade på morgonen?