Silverkanten

¨

Jag har som sagts tidigare gått ner en hel del i vikt. Det har resulterat i att mina gamla kläder inte passar så bra längre och här är bildbeviset på det.

¨

¨

Här är mina tre favorit-BH-ar när det kommer till träning. Den svarta använde jag mycket i början, i januari, för det passade så bra och höll saker på plats.. Jag har ingen aning om vad det är för märke, eller storlek eller något sånt. Men gammal är den för jag minns inte när jag fick den. Jag har haft den sedan gymnasiet i alla fall.

¨

Den vita köpte jag själv någon gång för tre-fyra år sedan. En Casal, strl Large c/d. Den har passat kanonbra under februari och större delen av mars, men nu tycker jag att de där tuttarna skumpar lite väl mycket i den. Så när pappa försökte pracka på mig nya skor sa jag att om det var något jag behövde så var det en ny sportBH, inte skor.

¨

Och inte konstigt att jag behövde en ny om man tittar på storleksskillnaden. Den röda är den nya och den är en MEDIUM.. jag är en MEDIUM person... Inte en LARGE.. Fatta (!!) känslan i det. Jag har inte varit en medium sedan mellanstadiet... sedan jag fick tuttar!!

¨

Men som sagt, detta var mitt försök att få pappa att ge min något annat än skor. Jag har skor... Kolla bara:

¨

Vinterkängor

skyddsskor x2

gummistövlar

läderstövlar

prommenadskor x2 varav ett par som är nästan nya.

skeatskor x2

lågskor x2

pumps x2

vinterpumps

vandringssandaler

flippflopp (i gummistövlarna)

OCH

löparskor.

¨

Totalt 17 par skor. Men Vinterkängorna är jättegamla och nästan slut. Det gamla paret prommenadskor är slut i innersulan och nyps lite grann, everest-sandalerna limmade jag förra sommaren för att remmarna skulle hålla säsonen ut och det äldre paret skeatskor är också jätteslitna och finns kvar som ful-skor. Så det är fyra par som är på väg ut. Sen använder jag flippfloppen bara när jag ska till tvättstugan. Lågskorna, läderstövlarna och pumpsen använder jag nästan aldrig. Gummistövlarna används när det är väder för det. Det ena paret skyddsskor skaver JÄTTEMYCKET så dom använder jag heller aldrig.

¨

Men till vardags, använder jag alltså:

¨

North face, två månader gamla. De är lite lortiga efter en helg på landet hos pappa, men i övrigt är sulorna som nya. Ovansidan är av gortex-väv som andas och släpper ut fukt, men inte släpper in regn så lätt. Jag älskar dessa skorna. Det var dem jag tog rundan med i helgen. De är lämpade för prommenad, men det funkade alldeles utmärkt att småjogga i dem på grusväg.

¨

På gymmet använder jag de här:

¨

Ett par lögarskor från reebook UTAN pronationsstöd. Jag tillhör nämligen den minoritet som går på utsidan av foten helt naturligt och inte trampar ut min hålfot ens i platta skor. De har bra dämpning, men börjar bli lite gamla. Jag köpte dem för två år sedan, eller om det kanske var tre (?). Jag har hört att sulorna hårdnar efter en tid och det kanske de har gjort, men på gymmet fungerar de bra för mig och med tanke på att de kostade ganska så mycket och jag knappt använt dem förrän nu i år vore det dumt att pensionera dem redan. Förresten har jag knappt slitit på sulorna alls.

¨

Ibland när jag känner för att inte har "träningsskor" på fötterna väljer jag de blå skeatskorna från bilden där uppe. De är platta, breda och minskar risken för att jag ska trampa snett. På jobbet är det skyddsskorna som gäller (de med rött foder) och de ger bra stöd och är konstruerade för att skydda mot belastningsskador.

¨

Finskorna har jag inte använt nästan alls.. sist var de vida lågskorna på syrrans bröllop i somras.

¨

¨

¨

¨

Men det räcker inte för pappa... Han vill stötta mig. Och visar sitt stöd genom ekonomisk oro. Eftersom jag bara använder north-face-skorna ute är han rädd att jag ska bli blöt om fötterna och att de då ska skava. Jag anser att de är av gortex och läcker alltså inte in i första taget, jag leker inte längre i vattenpölar och blötar ner mig och om de mot förmodan skulle bli blöta av regn en dag har jag andra skor hemma att använda.

¨

Men killen i affären tyckte att det är viktigt att jag har två par skor (att han får sälja ett par nya skor till mig) eftersom det blir jobbigt och att man får ont i fötterna om man går och står mycket och bara har ett par att använda.

¨

Jag försökte avleda pappas uppmärksamhet från MITT BARN SKA HA FLER SKOR genom att säga att jag har skor, men att mina vandringssandaler är trasiga och slut och behöver bytas ut. Istället för sko-kartongen pappa redan stoppat under armen tänkte jag... Jaja... svarade pappa. Och så plockade expediten fram dessa:

¨

Timberland... inte jättesnygga kankse.. de fanns i svart.. men det var liksom lite snabba puckar och jag hade inte mycket att säga till om. Själv föredrar jag att i lugn och ro prova och prova igen och prova många par, hitta lite snyggare par, ställa frågor till expediten i stil med "finns de i svart/brun/vit?" eller "har ni den här i 39,5?"... Jag har nämligen stora fötter och ibland är 39 för litet och då behöver jag 39,5 och så finns inte det... ibland är 39 liiiite stort men 38,5 för litet. Dem kom jag hem med i alla fall... och de kan säkert vara bra att ha i sommar.

¨

Men rara pappa la i alla fall inte ner skokartongen utan betalade för den med. Men jag tänkte att jag säkert skulle få med mig kvittot (som jag brukar få) och då kan jag ju lämna tillbaka skorna, byta till lite snyggare sandaler och kanske köpa ett par jeans i rätt storlek i stället, jag vågade inte nämna det för pappa för då hade jag ju fått det med bara så där och det blir lite väl mycket pengar på bara mig tycker jag.. han har två barn till varav ett är väldigt duktig på att inte avslöja vad hon egentligen behöver. Men jag fick inte med mig kvitot. Det stoppade pappa ner i plånboken av bara farten tror jag.

¨

Hursomhelst sitter jag här med ett par prommenadskor till:

¨

Adidas, svarta, troligen varma som fan... Satt väl bekvämt och så.. det är ju inget fel varken på utförandet eller passformen. Utsida av gortex så de inte ska ta åt sig vatten.

¨

Utan kvittot kan jag ju inte lämna tillbaka dem... så vad ska jag göra istället?

Först tänkte jag att jag kan ge dem till syrran på en gång... hon har ändå väldigt lite skor att gå i och hon skulle säkert bli jätteglad. Pappa skulle kanske bli lite mindre glad när han ser att jag givit skorna vidare, men det får han ta i så fall.. jag sa trots allt att jag inte behövde fler skor.

¨

Men nu tänker jag att jag kanske skulle prova dem på gymmet ändå.. Ta ut löparskorna en sväng på asfalten idag och se hur de känns där och ta dessa till gymmet så länge. Jag kan alltid ge dem till syrran efter att jag svettats i dem och gått in dem åt henne.

¨

¨

Och slutligen... till pappa, när/om han någon gång läser det här... Jag älskar dig och förstår att du vill väl, men ibland är det bra att lyssna på andra också. Teamwork är bra grejer, typ som när man ska paddla kanot, man måste vilka åt samma håll lika mycket annars går det bara runt.

¨

Nu ska jag ta en dusch och tvätta håret. Sen ska jag PW-småjogga mig in till mötet med de anonyma tjockisara. Jepp.. jag ska duscha först, men jag ska duscha efteråt också.

¨

Men det var inte så lätt som diverse formutrådar påstår så det tar lite längre tid än vad jag trodde...

¨

Om någon vet varför min exporterade xml-fil inte fungerar att improtera på wordpress är det bara att säga till...

wordpress vill ha en wxr (wordpress eXtended RSS) som jag fått veta ska vara samma sak enligt adminkommentar på följande ställe:

Kommentaren hittas den 7 decemper 2009. Jag har gjort som giuden säger att man ska göra... Ändå funkar det inte.

¨

Om någon annan vet hur jag ska göra är det okej att säga så nu...

silverkanten.wordpress.com

om allt går bra vill säga... Får se.

¨

Jag drömde massa skumma och lite skrämmande "what-if"-drömmar. Sånna där som blandar verkligt förflutet med vad som skulle kunna varit om vi bara gjort något lite annorlunda. Sjukt hur livet och drömmarna kan spela en så elaka spratt ibland. Lintoten med runda kinder och spetsig haka som precis lärt sig gå finns ju inte, har aldrig funnits.. Men hade kanske gjort det om bara... Ja.. sjukt...

¨

Hursomhelst. Min valborg spenderades hemma hos pappa. Någon båttur blev det aldrig. Det var inte tillräckligt bra väder för det. Lite för kallt, lite för blåsigt på lördagen och mycket för blåsigt och blött på söndagen. Men nu har jag upplevt det absurda i hagel-snö-storm på 1a Maj.

¨

Lördag började jättebra. En PW-runda på 6,4 kilometer.

¨

Start och stopp är på samma ställe. De andra ställena vände jag på. Rundan tog jag på 50 minuter! Jag är imbad av min själv. Men omgivningarna var ju helt fantastiska! Antar att det hjälpte liiiite...

¨

¨

Vem blir inte lite stärkt och peppad av den här fantastiska miljön? Och detta var tidigt, tidigt på lördagen så det hade inte börjat blåsa än. Sjön låg helt spegelblank!

¨

¨

Och rundan ackompanierades av fågelsång och vattenbrus... mmm....

¨

¨

Och trots en massa pollen i luften.... och vattnet...

¨

¨

klarade jag rundan med en snitthastighet på 7,7 km/h. Så fort orkar jag ju inte ens på löpbandet under så lång tid. Men jag antar att miljön hjälpte mycket...

¨

Senare under lördagen hjälptes jag, min bror och min pappa åt att gräva fyra, eller om det blev fem, gropar i trädgården. Där finns det mycket sten och sånt och jag fick visa vart armmuskelarna fanns när jag skulle spetta upp stenbumlingarna ut jorden (fastkilade brevid andra stenbumlingar). I groparna ska min styvmamma sedan plantera rosor.

¨

Under passade pappa på att försöka skämma bort mig. Jag tror mest det var jag som skämde bort honom, men mer om det en annan gång.

Så vart det fredag. Och i helgen ska jag INTE jobba. (Big Like från mitt håll). Jag har alltså en nästan måste-fri helg att se fram emot. Jag har hållt på att städa min lägenhet i två dagar nu och det börjar kännas klart. Det är mycket att komma ikapp med efter att inte ha gjort något alls nästan på 4-5 veckor. Jag putsade fönstren sist. Det var slöseri med tid. Nu är de lika skitiga igen, men det får de vara för skaftet gick av på fönster-skur-skrap-grejen sist. Jag ska skaffa en ny och göra om det sen... någon annan gång... typ när jag har fått lite mer pengar i kassan ( = till hösten).

¨

Den oväntade... överraskande... trevliga... var att jag har vadmuskler!

¨

Det har jag iockförsig alltid haft, men nu syns de ju! Jag får liksom en stor, fast utbuktning när jag flexar. Tjockt från knät och ner till mitten på benet där det är stenhårt (muskel-hårt) och definerat. under det blir vaden smalare igen, men är fortfarande stenhård i flex. Kul.. :-P

¨

Peruneus longus heter visst muskeln som blivt stor... och Perineus brevis heter den nedanför som är långsmal och också stenhård...

¨

Eller ja.. helt stort och stenhårt kanske det inte är... Beror ju på vem man jämför sig med.

¨

Men det är kul ändå... det var ett tag sedan jag hittade nyckelbenen och det känns kul att hitta något nytt. Får se vad nästa upptäckt blir under det ständigt krympande fettlagret.

Kan ju inte ha gått så dåligt trots allt då...

Går det så här när jag är omotiverad och ofokuserad så vill ni kanske inte att jag blir motiverad, fokuserad och att allt går som tänkt!?

Nu jävlar! Hittade jag lite mer motivation... 80 dagar kvar. Ni har haft tillräckligt med försprång nu. :-P

¨

Men med solen kommer all skit fram... Pollen... damm i luften blir synligt... lortiga fönsterrutor avslöjas. Så vad gör jag då? Jo jag städar. Jag har precis kört damsugaren varm för andra gången idag. Jag damsugar sängen.

¨

Det kan låga knäppt och knasigt... Varför i all världen ska man damsuga sängen? Om man är jag finns det två anledningar... Jag har två katter som gärna ligger i sängen och gosar med varandra, med mig, med täcket, med kudden, med lakanet! Då fastnar det massor av fälld päls i lakanet som sedan smittar av sig på allt i tvätten. Så när jag nu ska bädda om i sängen (det gör jag så klart oftare än när det blir vår och ljust och så) så passar jag på att dammsuga bort håret från lakanet.

¨

Men det finns en annan anledning... en anledning som angår alla... Vet du hur mycket Kvalster det finns i din madrass? Och vad värre är... hur mycket kvalsterBAJS det finns i den!? Äkligt! Genom att dammsuga madrassen och tvätta kuddar och täcken regelbundet får man liksom bort det värsta i alla fall. Och för att det inte ska bli så mycket har jag lärt mig att INTE bädda sängen... När man sover så svettas man lite och det blir lite fuktigt mellan madrass och täcke. Om man bäddar direkt när man går upp stannar fukten kvar och då trivs kvlastren. Kvaslter-anna ringer Kvalster-kalle och säger att det är fest hos henne och Kalle och alla andra polare Anna har kommer, de festar loss... äter hudavlagringar och hår och dricker sig fulla på svett och alla vet hur det kan gå när man är full.. man dricker lite för mycket och ligger lite oskyddat ibland och hoppsan så blev det massa nya kvalster.

¨

För att inte bjuda kvalstren på fest låter jag bli att bädda sängen. Jag låter sängen lufta sig istället. Och då kommer katterna lättare åt att gosa med madrassen och lakant och det fastnar mer päls där. Så jag dammsugar madrassen idag. Det är lite lätt ansträngande och svettigt, så jag ska inte bädda sängen sen heller ;-).

¨

Igår gjorde jag två fullständiga latsningar på 79 kilo - min målvikt. Men fler än två reps blev det, men inte mer. Hade jag vilat en liten stund hade jag nog klarat iallafall en rep till.

¨

Idag testade jag, för skoj skull, att göra några armhävningar med fötterna i soffan och händerna på golvet. Det blev åtta stycken i nästan rak följd. Hade säkert kunnat göra fler om jag vilat lite och gjort några till... Och jag fick till riktigt djupa också... Jag som inte kunnat göra armhävningar sedan någonsin! Handlederna har liksom gått sönder av den typen av belastning och musklerna har varit för klena.

¨

Men nu går det alltså... typ... Men hur många reps ska man göra för att kunna säga att man kan ta en vikt? En? Fem?

¨

Utöver att njuta av träningsvärken spenderar jag dagen med att skriva synopsis för en "halv" b-uppsats (på 6 hp). Utöver det har jag en dag till mig... och när synopsisen är klar spenderar jag nog "min"-tiden med att städa lägenheten jag kallar hem. Dags att boka tvättid också och att köpa lite tågbiljetter och betala lite räkningar. Det är nog också sånt jag klämmer in på "min"-tiden sedan.

¨

Förövrigt vore det bra att veta hur ett synopsis ska se ut innan man börjar skriva ett, men det vet inte mina lärare... Så jag skriver i blindo och liksom "uppfinner" synopsis. :-P

¨

Jag hittade lite tid till MIG där.. Lite tid att göra något som är bra för bara mig! Den tiden spenderade jag på gymmet! Äntligen... Jag har inte tagit ut mig på gymmet på flera veckor, inte sedan jag var i Norge. Jag har ju cyklat och rört på mig i jobbet. Men gymmet... det var så skönt att få svettas och ta i lite. :-)

¨

Och där fanns ju coachen också... eller ett par coacher... Inte hon som håller i min tjockis-grupp men två andra. Men han som jag hade fösta mötet med och som liksom "äger" stället passade på att fråga fel frågor... eller rätt frågor, beroende på hur man ser det. Hur är läget? Ett snabbt svar vore ju Kanon! men det stämmer ju inte. Jag har ju berättat om hur det inte är riktigt helt okej just nu. Så svaret blev lite "sisodär"... och då kom så klart följdfrågan om vad som inte riktigt stämmer... vad som gör att det inte är självklart kanon.

¨

Det blev ett lite spontant möte om vad som funkar och inte. Just nu är det inte mycket som fungerar felfritt. Vi ändrar planen lite. Jag ska få byta pulverpåsarna jag har kvar mot färdigshakes. Jag tror att simpelheten i att bara ta en shake ur kylen, skaka lite och dricka den kan underlätta soppdrickandet lite. Just nu är det liksom lite kaos i mitt hem och att diska tre gånger om dagen för att jag inte har mer än en uppsättning tillagningsredskap. Det kanske kan underlätta diet-dicsiplin-bristen. Jag har irriterat mig lite över att jag är så grymt klen i baksidan av axlarna. Axelpressen är den enda maskin som jag gjort sänkning i medan jag har ökat i alla andra. Enligt coach-han är det inte så konstigt eftersom man använder den muskeln minst i vardagen. Men jag fick några nya övningar att lägga till för att stärka upp. Han trodde först att det berodde på att jag var för stram i bröstmusklerna med efter ett stretch-prov i ett hörn kom han fram till att det inte var problemet... Något överrörliga jag redan viste.

¨

Hans sista råd var att tänka i kvartar. Han har ju små-barn och driver ett eget företag, han borde veta hur det där med tidsbrist fungerar och hur man löser det... och hans råd är att tänka i kvartar för på en kvart hinner man alltid göra något om än inte allt. En kvart är inte så svår att hitta i sin vardag och det är ett bra sätt att utnytja dötiden som ibland uppstår mellan alla måsten. Sen fanns det tydligen inga måsten, bara möjligheter. Men det är jag inte helt övertygad om.

¨

Fundera över vad jag kan göra annorlunda... hur jag kan hitta mina kvartar... Var jag kan hitta dem... Att prioritera och känna av vad som är lämpligt att stoppa in i varje kvart.

¨

Men det känns skönt att få ha pratat av sig lite, om än vara lite, med coachen.. Men kvar återstår en om tenta, en b-uppsats med tillhörande synopsis, en salstenta, ett deltidsjobb, ett annalkande heltidsjobb och så var det det där med att få till det med dieten och träningen.

¨

Hyresoro... hur ska jag klara hyran i juni och juli om jag inte jobbar april och maj och tjänar in pengar nog för den retroaktiva lönen som betalar förskottshyran sen? Jag måste ju jobba och tjäna pengar. Så någon helgvila har jag inte råd med.

¨

Studiero, vad är det? Just nu stressar jag in så mycket danska-kunskaper som möjligt inför en examination jag har i det om 12 timmar. Extersom jag släpade efter med norskan till i onsdags har jag inte varit i fas med danskan och eftersom jag jobbat hela helgen har det varit svårt att hitta tid och ro till att plugga under helgen som varit.

¨

Jag äter fel, jag tränar inte tillräckligt och mitt mål skuts framför mig. Jag ser det, jag vet att det finns där och jag vet att om jag bara.......... så är det inte så långt dit. Det är liksom den där moroten på fiskespöt som hänger precis utom räckvidd för mig.

¨

Det retar mig så att det inte finns någon tid kvar för mig att bara vara. Att all vaken tid just nu går åt till skola och jobb och transport däremellan. Det tröttar ut mig fysiskt och mentalt. Igår deckade jag totalt klockan 5 på eftermiddagen, sov till ett på natten, var vaken till tre, somnade igen och vaknade först 7 imorse. Sen snabbt iväg med Alingsås-pendeln för att plugga, snabbt därifrån tillbaka till gbg vid fyra för att hinna till jobbet. Jobba, hem och nu... nu har jag tagit min första lediga (vakna) timme sedan jag vet inte när. En timme jag egentligen inte har råd med.

¨

Jag har tre akademiska artiklar på Danska att läsa, memorera vilken som handlar om vad, skriven av vem. Och en bok (drengerne fra sankt Peteri) att läsa ut (jag är på sida 25ish av 170ish... Det kommer troligen att komma tematik-frågor på boken utifrån karaktärer som jag inte hunnit fram till ännu. URK!

¨

När jag är klar med den tentan imorgon är det bara hem och sadla om, för den 6e maj är det språkhistoria som gäller, men innan dess... redan den 28e ska jag ha skrivit en synopsis inför B-uppsatsen. En uppsats som jag ännu inte bestämt mig för vad jag ska skriva om.

¨

GAH!!! Ge mig 30 timmar per dygn! Snälla...

(Eller som jag sa till mina studiekamrater tidigare idag - jag skulle unte ha så mycket emot om Jesus bestämde sig för att komma tillbaka inatt och jag därmed inte behövde skriva någon dansk-prov imorgon.

¨

Det finns alltid en chans och den enda som bestämmer över rädslan för misslyckandet är du. Den enda som bestämmer när du är klar är du.

¨

Sen finns den där andra rädslan... den som kanske ingen nämner. Rädslan för att lyckas. När jag väl når mitt mål, hur ska jag kunna hålla det? Vad kommer jag att känna? Kommer jag att vara samma person sen? Om jag tappar alla mina 30 kilo överflödsfett, kommer jag verkligen att vara samma människa då? Troligen inte. Men vem kommer jag vara då? Vad händer om jag inte gillar den jag blivit? Den jag gjort mig själv till? Tänk om jag når mitt mål, men går upp allt igen?

¨

Där hittar ni mig. Jag har redan gått ner 25 kilo rent fett. Jag har fler kvar. Jag har totalt 15 kilo kvar att gå ner innan jag når min målvikt. Om jag bara tar mig själv i kragen och dietar som jag ska, som det var planerat, kan jag vara klar med det målet innan midsommar. Kanske innan 6:e juni också, om jag bara ansträngde mig lite mer. Jag gick ju trots allt ner 2,5 kilo i veckan i början. Men när jag väl är där börjar det riktigt hårda jobbet. Att hålla vikten. Jag tror att jag är så rädd för att misslyckas med det att jag samtidigt blir rädd för att lyckas med mitt första mål. Tänk om jag går upp igen?

¨

Jag står nästan still i vikt nu. Jag går långsamt ner lite hela tiden, men inte alls i samma takt som jag har gjort. Nu snittar jag väl på några hekto i veckan. Vilket fortfarande är i rätt riktning, men i den här takten tar det längre tid och det är ju relativt bra eftersom det skjuter upp det där att hålla vikten-problemet. Så länge jag inte nått vikten behöver jag inte hålla den.

¨

Jag skulle ju kunna byta program. Jag är inskriven på helfart sedan jag började, men har ju inte kört helfart på sex veckor. Jag har försökt komma igång med helfartsdietandet igen sedan tre veckor tillbaka, men inte riktigt lyckats. Jag säger att jag kör lite mitt eget race och tillåter mig själv att äta lite av det här och lite av det där och räknar lite försiktigt ut att jag fortfarande ligger på ett underskott och låter mig vara nöjd med det. Men jag är egentligen inte nöjd alls. Jag skulle vara nästan klar med dietandet nu, om jag bara inte brutit dieten när syrran kom på besök, eller om jag bara kommit tillbaka på dieten ordentligt efter Norge-resan.

¨

I ett kommande inlägg ska jag kontemplera det där med kläder. Jag vet inte när det blir av än, för jag har massa skolarbete att göra. Men funderandet pågår redan i huvudet, jag ska bara få ner det på datorn ockås.

Min mamma... Om jag någonsin lyckas bli hälften av vad hon är när jag är i hennes ålder kommer jag kunna känna att det är en bra bedrift. Min mamma har inte mycket akademisk utbildning med sig, utan gick tvåårig gymnasielinje med dispens sista terminen för att hon redan jobbade så mycket att hon inte hann med alla lektioner. Min mamma flyttade runt mycket tills hon fyllde 17 och min mormor och morfar bestämde sig för att bo i en liten ort i Värmland för resten av sina liv. Innan dess hade de prövat Landskrona, Uddevalla, Jörlanda, Stenungsund (fast det kanske räknas som samma), Ytterby, Stockholm.. och mer vet jag inte så där på rak arm, men fler ställen är det säkert.

¨

Enligt både mamma och mormor hade mamma vänner oavsett var de bodde och min mamma är en mycket social och "likeabel" person. Hon anstränger sig, är ambitiös och kan massor. Man måste inte ha gått någon fanchy-panchy utbildning för att kunna saker och det har min mamma visat flera gånger om. Utan min mamma stannar kontoren (plural) där hon jobbar. Om hon är hemma och är sjuk bara två dagar skickas det ingen post från kontoren, svaras det inte i telefon och fakturering och bokföring hamnar långt efter.

¨

Men det är inte bara på kontoret hon är oumbärlig utan hon har också länge varit aktiv inom Lottakåren som sekreterare, kassör och ordförande (inte allt på en gång) och Inom Korpen (skreterare, kassör, ordförande i mer än en förrening åt gången) och för Reumatikerförbundet. Min mamma är en aktiv sådan och trots att hon röker har hennes läkare alltid varit imponerade över hennes rörlighet och kondition och hon har, fram tills nyligen, haft en hälsoålder långt under vad hon borde ha för sin ålder och för sin rökande livsstil.

¨

Min Mamma har inte haft det lätt i livet och efter år av samboskap i missär separerade hon (för det var hon som tillslut bestämde sig för att flytta) från pappa och livet som redan var tungt för henne blev ännu tyngre. Pappa var sjuk och ingen annan än hon ville se det. Mamma led ont av pappas utbrott och mådde i sin tur mycket dåligt stundvis. Nu lever min mamma med en annan man som är snäll och omtänksam. (Förstå mig rätt, Pappa är snäll och omtänksam han med, men då var han sjuk och inte så omtänksam om någon annan än sina barn).

¨

Min mamma är en kvinna med många järn i elden och som barn såg jag inte henne så mycket för när hon slutade sitt kontorsarbete var det alltid något styrelsemöte, medlemsmöte eller ett gympapass som behövde hållas. Min mamma har lett vattengympa för olika grupper sedan jättelänge tillbaka och har som mest haft 6 pass i veckan. Jag kunde som barn önska att jag hade en mamma som var hemma lite mer och som fanns där för mig lite mer. Hellre en lite fattigare mamma som såg mig och umgicks med mig, men så här i efterhand kan jag förstå att det kanske inte alltid var så lätt för henne att tampas med vardagen hemma för så länge man är sysselsatt behöver man inte känna efter så mycket.

¨

Min mamma vill så klart lika mycket som pappa att jag ska leva ett sunt och långt liv lycklig och fri från skador. Men jag tror att mamma är mer reserverad från att lägga press på någon annan än sig själv. Mamma vet att jag har haft det tungt i grundskolan och har väl kanske skunat mig från ytterligare press hemma. Hon lät mig duga som jag var, fet och lat. Hemmet fick liksom vara en fristad från den press som fanns i skolan. Hon lägger fortfarande ingen press på mig, men glädjs med mina framgångar.

¨

Jag frigjorde mig väldigt tidigt från mina föräldrar och var väldigt självständig redan som tidig tonåring. Jag släppte sällan någon in på mig och den som försökte ta sig in stötte jag bara bort, oavsett vem det var. Jag var Arg och Besviken på allt och alla; speciellt på mina föräldrar som jag tyckte gjort mig så mycket ont genom att gräla och bråka genom hela min uppväxt. Eftersom jag inte bodde med pappa var våran relation mer av en icke-relation som vi har haft möjlighet att reparera efteråt. Med mamma är det lite annorlunda. Vi sågs ändå varje dag oftast utan att säga något mer vettigt än "skicka smöret" till varandra. Vi bodde brevid varandra, inte med varandra. Och den skeva relationen har inte haft samma chans att läka än som min relation till pappa.

¨

Jag planerar en dag att visa båda mina föräldrar det jag skrivit och tänkt under min viktresa. Och jag vill att när min mamma läst så här långt ska veta att jag förstår hennes sida av myntet och att jag älskar henne för allt hon gjort för mig. För alla gånger hon trängde sig på och för alla gånger hon inte gjorde det. För all press hon lägger på mig att vara en bättre människa och för all press hon lät mig slippa.

¨

Min Pappa... Han har det kanske inte så lätt och vet väl inte riktigt hur man gör för att visa sitt stöd och sin uppmuntran på annat sätt än att öppna plånboken och vifta med en peng. Så det var så han gjorde. Vi tillochmed skrev ett litet avtal som han tvingade mig att stoppa i plånboken. Men jag var som sagt inte tillräckligt motiverad att ta tag i det då och det gjorde fortfarande ont, trots gymnastens OK-stämpel. Så det gick inte så bra och 111 blev på två år (från Dealen till förra sommaren) 118,4. Nu har jag sedan 118,4 nått ner till 94,9 förra måndagen. Lita snabb huvudräkning ger 23,5 kilo.

¨

Mamma träffade jag på stan för typ fem veckor sedan och igen på Bodaborgskalaset för tre veckor sedan. Hon blev jätteglad av att se mig och se hur liten jag blivit. Men jag tror att pappas reaktion kommer toppa det. Jag ska unna mig att åka hem till pappa över valborg. Studenternas högtidshelg ska i Göteborg få firas utan den här studenten. Han har hoppats och önskat och peppat på det sätt han känt till från början. Och jag vet att han är stolt över mig. Han kan liksom inte riktigt dölja det i telefon. Jag pluggar och har bara två år kvar till min examen. Jag jobbar extra på helgerna och har lyckats få heltid över sommaren på samma ställe... OCH jag har ändrat mina mat- och motionsvanor HELT sedan sist vi sågs. Inte konstigt att han är stolt.. skulle jag med vara.. Jag ÄR det!!! Fast jag är inte klar än...

¨

Ända in i kaklet? HA! Hela vägen genom kaklet!!