Rädsla...
I det här sammanhanget jag bloggar i finns det två typer av rädslor. Den ena är vi troligen medvetna om. Rädslan för att misslyckas. Varför skulle jag lyckas? Jag är så långt från mitt mål. Det kommer krävas så mycket av mig, för mycket. Och ibland blir den rädslan så stor att vi inte försöker alls. Varför försöka om det ändå inte finns någon chans? FEL! Det finns alltid en chans, men först måste man börja. Chansen är att om man har 20 kilo övervikt, att man tappar iallafall 10. Och då är det bara 10 kvar nästa gång. Hälften av första gången. Förutsatt att man inte gått upp de där 10 kilona igen... och kanske lite till medan man väntat med nästa hälft.
¨
Det finns alltid en chans och den enda som bestämmer över rädslan för misslyckandet är du. Den enda som bestämmer när du är klar är du.
¨
Sen finns den där andra rädslan... den som kanske ingen nämner. Rädslan för att lyckas. När jag väl når mitt mål, hur ska jag kunna hålla det? Vad kommer jag att känna? Kommer jag att vara samma person sen? Om jag tappar alla mina 30 kilo överflödsfett, kommer jag verkligen att vara samma människa då? Troligen inte. Men vem kommer jag vara då? Vad händer om jag inte gillar den jag blivit? Den jag gjort mig själv till? Tänk om jag når mitt mål, men går upp allt igen?
¨
Där hittar ni mig. Jag har redan gått ner 25 kilo rent fett. Jag har fler kvar. Jag har totalt 15 kilo kvar att gå ner innan jag når min målvikt. Om jag bara tar mig själv i kragen och dietar som jag ska, som det var planerat, kan jag vara klar med det målet innan midsommar. Kanske innan 6:e juni också, om jag bara ansträngde mig lite mer. Jag gick ju trots allt ner 2,5 kilo i veckan i början. Men när jag väl är där börjar det riktigt hårda jobbet. Att hålla vikten. Jag tror att jag är så rädd för att misslyckas med det att jag samtidigt blir rädd för att lyckas med mitt första mål. Tänk om jag går upp igen?
¨
Jag står nästan still i vikt nu. Jag går långsamt ner lite hela tiden, men inte alls i samma takt som jag har gjort. Nu snittar jag väl på några hekto i veckan. Vilket fortfarande är i rätt riktning, men i den här takten tar det längre tid och det är ju relativt bra eftersom det skjuter upp det där att hålla vikten-problemet. Så länge jag inte nått vikten behöver jag inte hålla den.
¨
Jag skulle ju kunna byta program. Jag är inskriven på helfart sedan jag började, men har ju inte kört helfart på sex veckor. Jag har försökt komma igång med helfartsdietandet igen sedan tre veckor tillbaka, men inte riktigt lyckats. Jag säger att jag kör lite mitt eget race och tillåter mig själv att äta lite av det här och lite av det där och räknar lite försiktigt ut att jag fortfarande ligger på ett underskott och låter mig vara nöjd med det. Men jag är egentligen inte nöjd alls. Jag skulle vara nästan klar med dietandet nu, om jag bara inte brutit dieten när syrran kom på besök, eller om jag bara kommit tillbaka på dieten ordentligt efter Norge-resan.
¨
I ett kommande inlägg ska jag kontemplera det där med kläder. Jag vet inte när det blir av än, för jag har massa skolarbete att göra. Men funderandet pågår redan i huvudet, jag ska bara få ner det på datorn ockås.
Kommentarer
Trackback
