Silverkanten

¨

Jag är en 23 år gammal tjej som sedan tre och ett halft år tillbaka är bosatt i Göteborg. Jag har varit överviktig sedan tidigt i grundskolan. Min övervikt kommer sig av att jag överkonsumerar. Som barn handlade det om portioner av mat som blev större och större och ett matra från föräldrar, morföräldrar och bamba-personal om att man ska äta upp vad man tar till sig/har fått på tallriken och vara glad för att man har fått det. Som vuxen lever så klart de där normerna om att äta upp det som ligger på tallriken kvar. Jag slutade ta stora portioner någon gång i gymnasiet men när det varit riktigt god man har ögat alltid varit hungrigare än magen och jag har ätit upp vad jag tagit till mig även om jag varit jättemätt redan tidigt.

¨

Till gymnasiebalen 2007 vägde jag 107 kilo. På hösten flyttade jag hemmifrån för deltidsjobb och efter 5 månader i storstan med väldigt lite pengar hade jag gått ner 18 kilo och vägde i januari 89 kilo. Sen i mars råkade jag och min dåvarande pojkvän ut för en skidinsident där jag skadade båda knäna och fick ta sjukledigt från mitt ganska aktiva jobb en tid. Pojkvännen kände sig ansvarig för olyckan och skämde bort mig med god mat, både hemlagat och utemat. Knäskadan gjorde mig inaktiv under ganska lång tid för att läkeprocessen skulle få ha sin gång. Och när jag nästa gång stod på en våg var det sommar och jag vägde 94 kilo. Jag tänkte att det skulle jag ta i tu med bara knäna slutat göra ont. Men det gjorde de aldrig, och jag tog aldrig tag i mina 94 kilo. Till hösten var siffrorna över hundra igen och jag slutade bry mig under en tid. Till jul vägde jag 108 kilo igen och jag slutade helt att tänka på det där med vikten eftersom det bara gav mig trubbel. Jag levde på, tränade lite och pluggade massor. Ursäkterna var många och livet liksom bara hände.

¨

Så i somras gifte sig min syster. Vi letade klänning till henne för ett år sedan nu och sen letade jag klänning till mig själv. Jag gick i affärer och hittade ingenting som satt som jag ville. Tillslut blev det att jag lånade en klänning av en vännina som hon formsytt efter sig själv. Vågen visade 118,4 kilo veckan innan syrrans brölopp. Det kändes riktigt illa. Under sommaren var det varmt och trevlig och jag levde i ett par halvlånga byxor. När det väl blev för kallt för dem under hösten gick och letade jeans på stan. Inget satt riktigt trevligt och min gamla storlek var så klart för liten. Nästa storlek satt fel och jag fick tillslut ge upp och köpa ett par byxer i storlek 50. Det är stor skillnad på att vara en storlek 46/48 och att vara en storlek 50. Då bestämde jag mig för att ändra mitt liv.

¨

I måndags var jag på möte i gen och vägde in på 94,9 kilo. Det känns bra att vara tillbaka där jag var för tre år sedan och det känns ännu bättre varje gång jag gör något som jag vet gjorde ont i knäna för bara ett år sedan och som inte känns alls idag. Vikten är en jättestor bidragare till att jag har haft så ont så länge och nu när vikten börjar komma tillbaka ner till hanterbara nivåer hänger knäna med bättre. Jag är nu mycket närmare det aktiva liv jag vill ha och så mycket längre bort från den handikappande övervikt jag haft. Jag har många kilon kvar innan jag är nere på en "normal" vikt men redan nu har jag uppnått så otroligt mycket.