Vad är jag villig att offra?

Jag läser en blogg av Lina och följer hennes tankar kring det där med jakten på den perfekta kroppen och konflikten som uppstår mellan målen och vardagen. Och idag, eller igår, länkade hon tillbaka till ett tidigare inlägg om den äkta motivationssiffran. Hur viktigt är det inte att ta ett beslut, stå för det och fullfölja? Jag önskar att jag hade någon som Lina som kunde stå och skrika lite på mig och påminna mig om de där målen jag vill uppnå, för just nu vet jag inte längre vad mina mål är. De är så diffusa att jag har svårt att fokusera på dem.
¨
Jag har tidigare reflekterat kring det där med mål och hur jag inte vill jaga en perfekt vikt eller en perfekt klädesstorlek. Men kanske är det just det jag behöver göra? Det funkar inte så bra så som det är idag. Jag har kommit långt och jag får så mycket positiva reaktioner från människor i min omgivning. Mamma var i stan i veckan och vi tog en prommenad. Jag har fortfarande inte pratat med henne om mitt val av metod. Det känns oviktigt. Men när jag såg hur glad hon var för min skull förstod jag själv hur stor skillnad det faktiskt är på nu och julas. Hur mycket jag har lyckats förändra min kropp.
¨
Men jag är inte nöjd. Jag vill mer. Jag är inte klar. Men vad är mitt nästa mål? Hur ska jag fokusera vidare? Då var min motivation driven av ett väldigt starkt jädraranamma och av en ovilja mot den handikappande övervikt jag hade, en ovilja mot att vara stört, en ovilja mot det liv jag levde. Men de senaste två veckorna har varit hemska. Jag har varit i affärer och handlat mat till mig själv och det är skitsvårt! Man tänker inte på det förrän man prövar det. Somliga klarar det där med att gå inte i en affär och komma ut med bara de saker som stod på den mentala lappen. Själv har jag aldrig varit bra på att skriva mentala lappar utan mest gått på känn i mataffären. "Det där var det länge sedan jag gjorde - vad saknar jag för att göra det? Oh! det där receptet jag såg förrförra veckan verkade så gott, jag ska kanske pröva det." och så kommer jag ut med ett meterlångt kvitto som är mycket dyrare än jag tänkt och som troligen listar minst 10 onödiga produkter varav minst en heter lösgodis, choklad eller chips.
¨
När jag handlat vatten och kattmat de senaste månaderna har det gått bra. Jag har gått in, fyllt korgen med så mycket vatten som jag vet att jag orkat bära hem, packat i lite blötmat till katterna och valt kassan vid blöjorna (det är samma kassa som i gången till kattmaten) och där har de inget godis att frestas av. Jag längtar lite till när jag varit i Norge och jag ska ta ett ryck till med sopporna. Men de två gågna veckorna har gjort det ännu mer uppenbart för mig hur viktigt det här är för mig. Hur svårt jag har det med att handla rätt saker i affären och hur den där kylskåps-armen kommer tillbaka så fort. Nu spelar det ingen roll att det är 2,5 timmar sedan jag åt frukost, armen var och drog i kylskåpet för en halvtimme sedan ändå. Inte för att jag är hungrig, eller för att jag inte var mätt sedan innan utan för att se vad som finns där och för att tänka på vad jag ska få äta sen. Mat är mitt stora problem. Kunde jag leva utan att äta hade det varit hur bra som helst. Men att gå in i en mataffär för att handla mat... jag vill likna det med att släppa in en alkoholist på systemet, man vet att det kan gå jävligt galet. Jag måste till efter Norge och efter sopprycket ha hittat en strategi för hur jag ska kunna handla i affären utan att handa fel saker, utan att falla för frestelserna som finns där.
¨
Min äkta motivationssiffra var nog runt en 8-9 den första månaden, en 7-ish andra månaden och dalade vidare nu när jag ätit mat till runt kanske en 4. Men genom att ta en ny titt på Linas gamla inlägg om offer och motivationsnivå kanske jag återigen kan piska upp min motivationsnivå till en 7a eller kanske ännnu mer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0