salt...
Ja det där med socker är jag inte så intresserad av längre... Inte alls faktiskt... Choklassopporna (eller om man ska kalla det soppor) är ju lite söta, lagom söta om man frågar mig. Men egentligen har jag tröttnat på alla soppor nu. Chokladen är fortfarande den som jag gillar mest. Grönsakssoppan efter det och svamp efter det och kykling efter det. Resten är riktigt otäcka att äta nu. Som tur är har jag bara jordgubb och persika kvar, två stycken vardera smaken, innan jag har helt slut på äkliga smaker.
¨
Och det där med smaker är spännande. För jag lär mig känna andra smaker, fler och fylligare smaker, än jag gjorde förr. Ett exempel är ju det där med att jag nu kan njuta av smakerna i ett te utan att det måste vara sött. Och jag kan urskilja de olika smakerna. På ett café för någon vecka sedan drack jag ett rött te med smak av jordgubb och vanlij och jag kunde faktiskt känna smakerna, inte bara att det var som luktade.
¨
Men jag har en kraving efter salt. Jag vet inte om det skulle kunna vara ett tecken på den där saltbristen som doktorn ansåg att jag hade. Men jag förstår inte riktigt det för jag har ju druckit massa mineralvatten sedan dess som borde ha återställt det. Sedan har jag använt örtsalt när jag äter svamp eller grönsakssoppa. Sedan har jag ju inte hållit mig till sopporna uteslutande sedan jag var till doktorn utan jag har bytt ut någon soppa här och där mot något annat, typ ett stekt ägg med kvarg, slickat i mig stenbitsrom, och så sent som i morse åt jag kokt ägg med laxpastej (jag räknade på det och det skulle bli på sin höjd 50 kalorier mer än om jag hållt mig till sopporna). Så det där med att jag sultar efter salta smaker borde ju inte kunna ha med någon saltbrist att göra.
Kommentarer
Trackback
