When circles dream
Idag har jag äntligen tagit upp mina poi igen och börjat leka, dansa, snurra, veva, leva igen. Jag la nästan helt ner dem när knäna gick sönder. Det var helt enkelt inte så lätt att dansa när knäna var trasiga. Men nu när knäna börjat läka på riktigt och jag orkar bära upp min vikt. Nu när jag inte har en jättestor mage ivägen (den är fortfarande stor och ganska mycket ivägen, men inte lika som förut) når jag runt mig själv och kan göra så mycket mer än vad jag kunde för ett par månader sedan när jag prövade sist.
¨
Och oj vad jag har glömt saker. Saker jag kunde, saker jag tränade på men som inte riktigt satt ännu, saker som var vackert der nu klumpigt och obekvämt ut. Rörelser som jag inte kunde förut sitter nu i muskelminnet utan att jag vet hur det hamnade där. Nu gäller det bara att få allt att stämma och få saker att flyta ihop igen. Hur jag kommer från den ena rörelsen till den andra och får till det där flytet som jag tyckte mig börja få för tre år sedan.
¨
När jag la ner mina poi tog jag upp ett gäng bollar, dem kunde man leka med och fortfarande sitta still. Men inte dem heller har jag lekt med på ett par år. Jonglera som jag kunde för två år sedan, det har jag nästan glömt allt av. Där finns det inget muskelminne att prata om och det kommer nog ta mig lika lång tid att ta mig tillbaka som det tog för mig att lära mig det första gången.
¨
Och för den som inte vet vad poi är kan kolla in det här youtubeklippet i vilket bland andra Nick Woolsy deltar.. En av mina stora idoler från när jag började... han är lika bra, om inte lite bättre nu som då.
Kommentarer
Trackback
