Silverkanten

¨

Jag försöker peppa mig själv till att fortsätta med sopporna, och inte äta massa skit som jag inte ska ha, men det är svårt.

Jag försöker sålla alla "jag vill" så att jag bara har sånna som passar ihop kvar.

Jag har inte varit på gymmet sedan jag var på hotellet i Norge.

Jag har cyklat en mil om dagen sedan utmaningen började.

Jag har stått i valet och kvalet om att släppa på min anonymitet för att kunna få ta del av allt pepp och stöd som finns i hundra-dagar-gruppen på facebook.

Jag har önskat bättra på bloggens utseende och så, men jag är lite för lat och har lite för lite tid för att engagera mig i kodandet och pillandet.

¨

Jag äter lite pulversoppor. Någon dag här och där blir det tre soppor och inget annat. Precis som det ska vara. Andra dagar har det hittills blivit fel. Inför festen i lördags tillexempel viste jag att det skulle drickas vin, jag såg fram emot att dricka vin... För att magen inte skulle bli ilsken på mig och tycka det var för surt och så åt jag lite stekt ägg med kvarg och kaviar till innan festen. Under festen åt jag vad som fanns till mig - vilket var trevligt för värdinnan tillika kalasbarnet hade gjort special-mat till mig utan mjöl och socker.

¨

Sen har jag haft problem med sockerkänningar sedan min morbrors kalas för två veckor sedan. (Jävla marängtårta!) Jag har också varit sjuuuuuuukt sugen på chips och sånt skräp. Och sånt har jag också ätit. Men jag är ju smart... eller dum... för jag vet ju att det innehåller massa energi så jag kompenserar det genom att ta bort en soppa eller två och då får jag ju inte i mig den näring jag behöver, även om kaloriintaget stannat nere.

¨

Jag vill massor av saker.... jag gjorde en lista nyss... men jag tog bort den för den blev jättelång och allt var motsägelsefullt. Jag har ju motivationen att gå ner mer. Jag vet ju att jag vill det och beslutet är lika bergfast nu som det var för sex månader sedan.

¨

Men samtidigt har jag inte varit så här lätt och fett-lös sedan någonsin och jag vill litegrann hinna njuta av upplevelsen på vägen så att jag inte rätt vad det är står där, normalviktig, storlek 40-42 och inte har hunnit med mentalt. För även om jag inte tänkt mig själv som tjockis och min mentala bild av mig själv inte stämt överens med spegeln har vetskapen om spegelns sanningar alltid funnits där.

¨

Att gå in i en affär och kunna ta vadsomhelst från krokarna och prova känns skumt. Att inte behöva gå till det bakersta hörnet för att leta efter något med lämplig passform känns konstigt. Frigörande, men annorlunda. Och jag vill ju hänga med. Och så vill jag helst... egentligen... dricka vin och vara med på grillpremiären och äta säsongens första kulglass och massa sånt där. Men allra allra helst vill jag vara smal och slank och fortfarande stark... och helt nu.

¨

Och enda sättet att bli det är att anstränga mig för det kommer inte av sig själv.

¨

Cykeln är framtagen och lagad och jag har sedan utmaningen började cyklat en mil per dag. Det är ju bra.. konditionen får sig en genomkörare, på en lämpligt vardagsnivå. Men det senaste jag såg av ett gym var i Norge. ¨

Jag måste liksom få till det där igen. Jag mår så himla bra efter att ha tagit ut mig på gymmet och att jag inte har varit dit är så himla elakt mot mig själv. Jag halkar efter i styrka, tappar tillochmed eftersom jag inte använder det jag tränat upp.

¨

Jag ska försöka hitta en träningspartner att träna med. Jag tror att det kan ge den där lilla extra kicken att komma rätt på banan igen.

¨

Ja, det dök ju upp en sådan. Och snälla Åsa såg till att jag fick ta del av det. Men jag var ju inte en del så länge jag bara stod i ett hörn och tittade på medan alla andra peppade och uppmuntrade och utmanade varandra. Jag ville kliva fram och säga "här är jag... heja er och heja mig!" men då hade jag liksom lite grann tappat det där... anonymiteten... möjligheten att vara helt ärlig och perspnlig i bloggen.

¨

Jag finns ju på Facebook... jag har ju ett konto med namn och vänner och statusuppdateringar och allt sånt. Där är jag också privat och ärlig men det kan jag vara för att jag gjort alla mina inställningar sådana att bara vänner kan se och jag är bara vän med människor jag själv valt och som jag känner att jag vill vara vän med.

¨

Men nu har jag löst problemet... Jag skapade helt enkelt ett konto åt mitt blogg-jag också. Där är jag anonym, men öppen. Nu kan jag också hänga i gruppen och peppa och bli peppad.

¨

Ja, det har äntligen dykt upp en liten profil i kanten. Den är klenare än vad jag vill att den ska vara. Jag skulle vilja ha mailadressen tillika google-talk kunde vara listat där... en "läs den här först"-knapp... ja... lite smått och gått som jag ser att alla andra bloggare har. Men jag har liksom inte hållt på med sånt sedan Lunarstorm... och nu har jag alldeles för lite tid att engagera till det.

¨

Om någon bara så där känner att "Ja, det är ju precis sånt jag älskar att pilla med och jag har några timmar över" är det fritt fram att hojta till... Jag kanske kan göra något i gentjänst.. men jag vet inte så där på rak arm vad jag har att erbjuda.

¨

¨

Väntar jag bara på att mp3-spelaren ska ha laddat klart. Under tiden smörjer jag på lite förra-årets-datum-utgågna solskydd på armarna och i pannan och på näsan och benen och så där.. Sen ska jag ta med mig de norska glosorna upp på Ramberget och sätta mig mot någon klippvägg i solskenet och bara njuta... Måste man plugga kan man ju göra det samtidigt som man insuper massa mental njutning.