pepp, tape och lite pappa.
¨
I en kommentar till Åsa för några dagar sedan nämnde jag coach-tejp, som också heter skadetape och tygtape. Rullen jag har haft i ryggsäcken kom till andväning idag, men inte till någon av de leder jag trodde skulle behöva den (knä, vrist, handled) utan till något så futtigt som yttersta leden på lillfingret. Leden drogs sne i en latsning och började öma och för att minska all eventuell svullnad och för att hindra att jag påfrestade leden igen tejpade jag den. Nu sitter tapen mest där för att den har så bra klister att jag riskerar att dra i leden när jag tar av tapen... det är enda nackdelen med den. För det absolut possetiva med den är att den ger ett grymt stöd efter bara ett eller två lager och lillfingerleden är så gott som helt imobiliserad och det hade inte kunnat bli bättre ens med en spjälning till fingret bredvid.
¨
Jag fick en jättepeppig kommentar på gårdagens inlägg, efter att ha kommenterat en annan blogg... (Lina, länk till henne finns i tidigare inlägg - jag är lite lat i dag).
¨
Hon skrev "Åh tusen tusen tack för din jättepeppande kommentar! Blev jätteglad! =)
Fan va grym du är! Kom ihåg det nästa gång, vad den mentrala inställningen kan göra. Du kan säkert göra sjuka ökningar på många övningar om du bara ställer om hjärnan lite. Galet bra är du iaf! Fortsätt så. allt går om man vill, ge aldrig upp!!"
¨
Mental inställning är verkligen en jättenyckel till framgång, hur hade jag annars kunnat sitta här i min väl nersuttna, nedärvda soffa i min alldeles egna skokartong i Göteborg med endast två år kvar på min lärarutbildning (och bara tre år kvar till lärarlegetimationen)? Jag bestämde mig för vad jag ville bli för 15-åring (9(!!!!) år sedan) vad jag ville bli. Att jag ville spendera iallafall en del av mitt liv bosatt i Göteborg var jag bestämd över redan ännu några år tidigare. Familjen finns kvar i Värmland, drygt 20 mil bort och det har inte direkt varit en rak väg hit, men snart, snart är jag klar.
¨
Fast det där med att göra några sjuka ökningar vet jag inte om det blir något med. Jag latsade visserligen 59 kilo idag igen, men fick också teja lillfingret lite efteråt. Armarna och rygg är med på vad som händer, men inte ledbanden i fingrarna. I lårmaskinerna tog jag 32 i alla mina tre set idag, åt båda hållen. Det kändes i knäna, att säga något annat vore förnekelse och sånt är farligt.
¨
Det är kul med peppande kommentarer och jag hade gärna antagit utmaningen att göra alla de där ökningarna som det tror att jag ska kunna ta eftersom muskelmassan finns där. Samtidigt får jag inte glömma varför jag gör det här - en starkare, friskare kropp som inte går sönder så lätt som den hittills har gjort - om jag börjar öka för fort finns det risk att jag just har sönder mig själv och då liksom motverkar mitt mål lite.
¨
Jag pratade lite med pappa idag och berättade det där med hur tungt jag latsar nu. Han lät grymt imponerad, nästan lite stolt, fast varnade mig lite för det där med att ta i för hårt och att vara rädd om ryggen. Sen var han lite orolig för hur jag skulle klara det där med Norge rent ekonomiskt och ville bistå mig om det behövdes, men jag har ju deltidsjobb och heltidsCSN sa jag och har stadig femsiffrig inkomst just nu och det lät som om även det gjorde pappsen lite varm i hjärtat. Han vet fortfarande inte vilka dietmetoder jag använt mig av men är stolt över resultaten jag presterar. Jag tränar, jobbar, går ner i vikt och klarar den ena examinationen efter den adra och jag är så när som på det där med att CSN består av lån ekonomiskt självgående.
¨
Det går bra nu. Inte lätt, men bra.
¨
I två dagar gäller jobb, tvätt, städ, packning och på måndag bär det av till Norge. Det enda som skulle kunna vara en miss nu är om konferenshotelet inte erbjuder träningsanläggning till sina vintergäster för i Oslo är det fortfarande snö och is på vägarna har jag hört... och det är ju inte så lätt att träna på.
Kommentarer
Trackback
