Silverkanten

¨

Träffade V. efter skolan och tittade lite på tv och snackade lite om julklappar som fåtts, bra och dåliga... om framtiden... vikten. V och jag köpte jeans i höstas. Samma modell, samma färg, men inte samma dag. Vi hade alltså inte pratat med varandra om jeansköp eller visat varandra fyndet och på så sätt inspirerat varandra till att köpa lika utan det bara blev så. Vi bor i Göteborg med ca 10 minuters restid till centrum från varsin sida av det med mängder av affärer och ändå köpte vi, oberoende av varandra, lika dana jeans. Det kanske säger något om utbudet på jeans till tjockisar.

¨

V vill också gå ner i vikt, men inte med samma metod. Hon tror inte på det där med typ Cambridge, xtravaganza och viktväktarna. Hennes läkare har föreslagit en magoperation för att minska magsäckens kapacitet. Om V skulle göra en sådan operation skulle jag givet vis stötta och finnas där. Det är vad vänner gör för varandra. Men för mig, personligen, känns det som ett väldigt drastiskt sätt. Det jag gör är också drastiskt. Jag lever på 500 kcal och jag är medveten om att det är extremt lite. (Pröva inte detta utan att rådfråga läkare först.) Men för mig känns det som mer extremt att lägga sig under kniven innan alla andra utvägar är prövade.

¨

Jag tror att det viktigaste är att fatta ett beslut, eller hitta ett mål och stå fast vid det. När målet är klart gäller det att ta reda på hur man ska uppnå det målet. Inom lärarutbildningen får vi lära oss att tänka utifrån tre didaktiska grundfrågor:

Vad vill du ändra på, vad för mål ser du?

Hur ska du gå till väga för att nå dit?

Varför ska du göra det du bestämt dig för?/Varför ska du använda den metod du bestämt dig för?

Jag tror inte att det är så stor skillnad oavsett vad det är man ska göra. Har man bara ett tydligt mål, en väl genomtänkt metod och hittat sin motivation till varför blir det lättare att genomföra. Jag har inget belägg för att det är så, men jag tror det.

Mer om mina mål och min metod en annan dag.